Jag vill ha ett eget djur...

Entusiaster...

Livet är något bitterljuvt.

Åh detta ting som kallas livet. Ibland rusar det iväg. Ibland överväldigar det.
Och för en liten stund sedan fick jag en sväng av vad Winnerbäck skulle sagt kallades tvivel.

De senaste dagarna har minst sagt varit förvirrade. I förrgår kände jag att beslutet fanns där. Jag ringde min vän; "kommer du flytta ifrån Uppsala det närmsta året?".
Svar: nej och beslutet var fattat.
Dagen efter gjordes den stora sökningen på hemnet. Hittade ett antal objekt med visning tisdag den 5e. En av lägenheterna jag fastnade för hade inget visningsdatum. Jag mailade mäklaren för att fråga om den redan var såld eller om jag missat visningen. Fick till svar att den fanns kvar, jag fick se den när som hellst.
2a, 50kvm, balkong, utgångsbud 850 000 spännas.
Topp.
Skrev ut karta och irrade mig dit efter jobbet.
Gick upp och mäklaren körde sitt snack. Det fanns saker att förbättra, absolut, men den var bedårande.
Mitt i allt försäljningssnack nämner han fast pris 850 000.
Eh?
Sa han fast pris?
Ingen budgivning?
Försiktigt började jag fråga vem det var som fick den då det var fast pris och han säger att det är först till kvarn, så denna är din om du vill ha den. Säljaren är nöjd med 850 000 och vill ha en snabb affär så...

Tjohoo! Glädjeyra. I ungefär två timmar. Sedan kom tvivlen.
Det kommer aldrig gå vägen.
Banken kommer säga nej.
Min lägenhet kommer aldrig bli såld för vad jag behöver.
Föreningen kommer inte att godkänna mig.
Mäklaren kommer ringa och säga att de fått ett bud som jag inte kan toppa, trots att det egentligen inte är någon budgivning.
Det kallas tvivel.
Nåväl, sov inte mycket den natten och denna dag har till största del gått ut på att ringa bank, ringa mäklare, frågor, frågor, oro.
Men i eftermiddags lämnade jag mitt jobb, åkte ner på stan och skrev papperna. Då hade både säljaren och banken sagt ok till köpet.
Så får jag lov att presentera, det som snart kommer bli Casa de la Northern light.


Vad som snart kommer vara mitt hem.

Men så kom det plötsligt över mig.
Vemodet.
Det jag kommer sakna mest från Sthlm (förutom Lisa som kanske är det allra, allra jobbigaste att lämna) är natten. De där magiska Sthlms nätterna när himlen är så där djupblå och luften tropiskt varm. De där surrealistiska nätterna då man sitter på en uteservering och Leif Pagrotsky plötsligt glider in med två SÄPO vakter på Debasers uteservering för att äta en bit mat och samtidigt lyssna till Hellsongs.
Den där känslan när man går genom natten på väg mot tunnelbanan som ska ta en hem.
Det är något visst.
Det är något speciellt.
Och det får mig att undra om jag gör rätt.

Sentimentalitet mitt namn är.

Conan the Barbarian.

Jag blir så trött på Amerika. Så trött.
Ramaskri utbryter efter att Conan O'Brien skämtat om en flygkrasch (eller parafraserat Lost), då ett passagerarplan störtade i Kentucky tidigare samma dag och 49 människor dog (hur in the hell skulle manusförfattarna ha kunnat förutspå det?).

Jag tycker klippet är hilarious!

TNL just nu. I punktform.

• Fling måste vara det SÄMSTA, SÄMSTA, SÄMSTA program som gjorts sedan...sedan det senaste jävla skit programmet.
• Dags för TELIA att dö. Jag säger nu upp mitt hemtelefonabonnemang.
• Valet. Jag är less på valet redan innan det börjat. Och vinner borgarbracket måste jag nog emigrera till Norge.
• Flytta till Uppsala eller att inte flytta till Uppsala. Det är frågan. Efter att ha tänkt fram och tillbaks väldigt länge tror jag mig nu ha kommit fram till ett svar.
• Sleek ål. En av de stora nackdelarna med Uppsala.
• Jag är ganska onåbar för många. Men det beror på att det är lite inom mig. Och jag kommer nog vara onåbar ett tag. I alla fall tills jag har koll på läget. För ni ser, fröet har planterats. Och känner jag mig själv så kommer jag inte vara kontaktbar igen förrän allt är klart.
• Hemnet

När livet var enkelt...

Allmän klagan.

Känner mig grinig idag.
Tror det bottnar i två saker. Det ena är min pågående ambivalens angående Uppsala vs. Sthlm. Ska jag flytta. Ska jag bo kvar. Jag gör hela tiden för- och nackdels-listor i mitt huvud. Snart måste jag nog sätta dem på pränt.
Den andra saken är en liten barnslig reaktion på att jag inte kan få vissa saker som jag vill ha. Och med saker menar jag givetvis människor. (Så gott som) Allt annat kan jag ju köpa mig.
Jag hatar att befinna mig i limbo. Utan något. Utan någon.
Jag hatar att ha upplevt världens bästa stund ena dagen, för att den andra mötas av den totala tystnaden som är mitt liv.
Efter varje möte, efter varje stund av lycka, faller jag bara djupare ner efteråt.
Damn you lonely guy för att du får mig att falla så djupt.
Försöker parera det med någon annan. Men mitt tålamod är inte det bästa. Vill jag ha något vill jag ha det nu.
Förvirringen inombords är total.

Cravings.

Har ett nästan obehagligt behov efter knäckebröd just nu.
Har nyss tryckt i mig fem stycken på ett bräde.
Och möjligheten att det blir fler är stor.
Det och att jag var tvungen att hoppa av bussen för att kräkas ute på öppen gata i söndags får mig att undra om jag inte är skendräktig igen.

Mycket nu.

Tror att jag plötsligt har flyttat till Uppsala.
Jag åkte hit.
Och blev som kvar här.
Idag tror jag jag ska göra ett tappert försök att åka hem till Sthlm. Det blir så dyrt i längden att springa in på Lindex och köpa nya trosor och sockar var och varannan dag.
Och pappa tror att jag har blivit bortrövad. I morse ringde han klockan kvart över sju och skrek.
"Var är du?"
"Lever du?"
Det är nog ett tecken på att man varit borta lite för länge från sin lägenhet.

Dagens låt

Keane - She Has No Time

"You think your days are uneventful

And no one ever thinks about you

She goes her own way

She goes her own way

You think your days are ordinary

And no one ever thinks about you

But we're all the same

And she can hardly breathe without you

She says she has no time

For you now

She says she has no time

Think about the lonely people

Then think about the day she found you

Or lie to yourself

And see it all dissolve around you

She says she has no time

For you now

She says she has no time

For you now

She says she has no time

Lonely people tumble downwards

My heart opens up to you

When she says

She says she has no time

For you now

She says she has no time

For you now

She says she has no time"

Boy from school...

Åh the joy of att göra ett blandband.
Det är banne mig en konstform.

Annat på dagens to-do-list:

• Bränna ner redan nämda blandband.
• Färga ögonbrynen inför måndagens äventyr i renrummen på jobbet då man måste vandra korridorerna osminkad och iförd en blå pyjamas.
• Springa. Att äta tårta till frukost fyra dagar i rad har satt sina spår.
• Åka till Uppsala. Kan tydlingen inte hålla mig där ifrån...

Happy birthday to me...

29.
29 år.
Idag.
Jag tror där finns en ålderskris gömd där inne någonstans.
Något som inte tycker att jag uppnått allt jag trodde jag skulle ha, året innan jag fyllde 30.
För det är väl det att "krisa" handlar om.
Att inte vara i fas med de förväntningar man har på sin ålder.

Nåväl. Om ingen ger mig en pojkvän i födelsedagspresent så får jag nog leva med det.
Happy birthday to me...

Önsketänkande.

Dagens låt
Keane - Try again

Sviterna från klättringen.

Var dag är ett äventyr.

Var och klättrade i Flottsbro utanför Stockholm idag. Och det är ju bara att erkänna att jag fan inte är kaxig när det kommer till höjder. Men jag har länge haft en teori om konceptmänniskan.
Man sätter upp vissa mål om hur man vill vara som människa, och så blir man så.
Skapar ett koncept helt enkelt.
Och jag vill vara en människa som klättrar.
Bland mycket annat.

Vilken West Wing-karaktär är du?

Ahh, the ever-cynical and sarcastic speechwriter. Gutsy and not afraid to speak up or clash with authority, his dry wit is amusing. But under it all he's just a big teddy bear... and the world's biggest Yankees fan.

Välkommen till familjen!

Det här med skor...Det är ju lite av min svaghet.
Idag fick två nya par följa med mig hem. Det första paret som vi välkomnar är ett par fantastiska vita adidas sneakers med en logga baktill av vad som ser ut och känns som vinröd sammet.
Å så underbart!


Adidas Stan Smith.


Frågan är om det blir snyggare än så här.


Detalj.

Par nummer två som fick följa med mig hem ska inte bo hos mig så länge. De ska få flytta till uppsala på måndag.


Birken att jobba i.


Storlek 35 för att vara exakt.

Snyggt. Snyggare. Snyggast.

Idag skulle så min nya tv-bänk levereras. Någon bud-kille ringde igår och sa "vi kommer mellan fem och tio i morgonkväll".
"Men jag jobbar i Uppsala", sa jag. "Jag hinner inte hem till klockan fem". "Det bryr vi oss inte om" sa bud-killen. "Men, men, men..." sa jag.
Efter mycket om och men hade jag lyckats deala mig fram till att de i alla fall skulle komma efter sex.
Stressa, stressa från Uppsala. Tunnebanedjävulen bråkar och mitt tåg kommer aldrig. Tåg mot Sätra. Tåg mot liljeholmen och sedan Liljeholmen igen...Jag blir galen och åter mot Norsborg, trots att det är fel linje. Tänker att jag springer över åsen så kanske jag hinner hem till klockan sex, IFALL budet dyker upp då (han kan ju lika gärna komma klockan tio).
Och vad fan är det för stil egentligen, att säga att man kommer någon gång mellan sex och tio. En fredagkväll.
När jag svänger in på gången mot mitt hus ringer mobilen. Bud-killen. "Jag står utanför din port nu jag och du är inte här" säger bud-killen irriterat. "Jag är här utanför, jag kommer in genom porten nu" skriker jag halvt i telefonen, halvt i trapphuset. Jag har ju för fan sprungit från Uppsala!

Så började skruvandet. Det visade sig vara den enkla biten. Det svåra kom sedan när alla apparater och sladdar skulle förflyttas.
Jag hatar sladdar. Oj så jag hatar sladdar. Där blir dammigt. Trassligt. Fult.
Mitt nitiska jag får krupp på oordningen. Jag vill ha raka led. Inte TRASSEL.



Tre timmar senare var bänken monterad, tv-spelen på plats och alla sladdar satt där de skulle. Och jävlar i havet vad bra det blev.

Fel. Det HÄR är mitt senaste nyförvärv.

Tv-bänken alltså.

Söt på min mage.

Mitt senaste nyförvärv.

Mitt nya fancy smanshy office.

Före & efter.

Mitt gamla jobb var ett grått, dystert betongkomplex med ständiga åskmoln hängandes över sig.




Mitt nya jobb är vitt, har fantastiska takterrasser med odlingar på. Ett stort plus är den gigantiska utomhusgrillen vi har på vår. Den anställda kocken som lagar mat till de 20 personerna som jobbar på stället sa idag att hon och jag skulle sätta oss ner och planera den mat hon ska laga till mig framöver. Så jag fick det jag tyckte om...Ja tack!




Utsikten från mitt gamla jobb. Ångestladdad.




Utsikten från mitt nya jobb. Blå himmel. Öppna landskap. Jag har dessutom två fönster istället för ett, som tidigare.



Slutsats;
Ny gruva vs. gammal gruva
2-0

Den du söker kan tyvärr inte...

Ja, jag vet att jag är dålig.
Men så här är det...att jag råkade lämna ut mitt telefonnummer till en karl i lördagsnatt.
Inte ens just då verkade det som en bra idé.
Men det var vad som hände.
Och ja...jag var jätte glad och trevlig och yster och om jag vore honom så skulle jag också vilja ringa mig för att allt stämde...Men nej.
Nu sitter jag där jag sitter. Med en mobil som har ringt sedan i söndags.
Med än det ena, än det andra telefonnummret. Mobil, hem, skyddat.
Alla kommer de från denna karl.
Och jag svarar inte.
Jag orkar bara inte.
Så ja, jag är dålig.
Jag vet.

Så nu sitter jag här med två nya nummer i min telefonbok kallade "Svara ej-S*****".

Ny gruva, nya äventyr.

Så det är alltså så här det kommer att bli.
Klockan är nu lite över åtta på kvällen och jag har just landat i soffan.
Första dagen på nya jobbet var fin, fin.
Till och med pendlingen var ok.
I alla fall idag.
Men faktum kvarstår. Jag fick sluta tidigare, tog ett tidigt tåg hem, handlade, satte igång tvättmaskinen och pratade med mormor på telefonen och vips, så är klockan åtta.
Snart dags att sova. Och snart dags att kliva upp.
Väckaren är satt till halv sex.
Måste hinna till ett möte klockan nio i morgonbitti.
Oj, oj, oj, oj, oj.
Vågar man tanka på hur det kommer kännas i november?

Men om man räknar bort tidstjuven tåget, så måste jag säga att det var en ypperlig första dag.
Jag har fått stort flådigt kontor.
En dator som fungerade (redan första dagen).
En egen telefon.
Och det bästa av allt. När jag kom dit stod en kartong med mitt namn på sig och väntade på mig. Den innehöll allt man kan önska sig i kontorsmaterial-väg.
Pennor i roliga färger, tipex, post-it lappar, hålslagare, häftapparat, ja...allt. Splirrans nytt.
Stor skillnad mot för gruvan jag jobbade i tidigare.
Dessutom fikar de tillsammans. Och äter lunch tillsammans. Och skrattar i korridorerna.
Får man göra det?
På ett väldigt twisted kind of way känns det som om jag bryter mot reglerna om jag sitter och dricker en kopp kaffe. Eller sitter och surrar i ett fikarum.
Så uppfuckad blev jag av förra stället.
Vågar nästan inte hoppas på att det här är på riktigt.

Sthlm vs. Hemma.

En vän ringde och drog med mig ut i Sthlmsnatten igår.
Det var nog just vad jag behövde.
Jag fick min lilla dos av hemma.
Både genom dem jag var med och de jag träffade ute.
Jag är nöjd.
Det känns lite lättare idag.

Jobbigt just nu.

Ännu en dag som inte går så bra. Jag vill bara hem.
Har sovit i soffan hela dagen. Orkar inte vara vaken. Längtar bara hem. Tänker på vad jag normalt brukar göra och känner hur jag saknar allt det.
Stockholmslivet handlar om mångt och mycket om att stå ut. Om att tolerera mycket. Och tillslut har man vant sig. Funderar mycket på om det är så livet ska vara. Hur mycket ska man offra för sitt jobb.
Jag vill vara nära min familj. Vill uppleva vardagen i deras närhet. Grilla korv i skogen.
Det är jobbigt att känna att man är på fel plats.
Känna att man missar så mycket.

God only knows.

Oj, oj, oj...Ett dygn senare och jag har fortfarande inte acklimatiserat mig. Paniken är överväldigande. Jag går fortfarande på Härntatid och tänker att om jag vore hemma skulle jag nu vara hos mamma och dricka kaffe eller nu skulle bror åkt och tränat och jag snöra på mig skorna för en springtur.
Här är jag bara lamslagen. Kan inte äta. Inte andas. Inte tänka. Inte springa. Ingenting. Jag är lamslagen.
Försökte råda bot på det hela genom att åka in till stan idag.
Skulle fixa pendlarkortet till Uppsala.
Jävla skit.
För lite mer än 2500 spännas fick jag pendlarkort SJ, lokaltrafik i Uppsala samt SL kort.
Problemet var bara att man inte fick några kort. Istället fick man ett papperskvitto som ska gälla i en månad. Håller ett papperskvitto ens en månad?
Mutter, mutter.
För att trösta mig lite tog jag en tur i några andra affärer än SJ's.
Tänkte att om jag köper lite saker till hemmet kanske jag trivs bättre där, så jag köpte fyra förvaringsboxar och två ljuslyktor.
Jag kände mig inte bättre.
Tänkte att om jag köper ny cellulitkräm kanske jag inte känner mig så tjock.
Fungerade inte heller så jag passade på att köpa lite annat krafs från kroppsvårdshyllorna.
Tänkte att om jag köper några snygga klädesplagg så kanske jag känner mig gladare och snyggare. Icke, men passade på att köpa mig en jobbtröja och en blus medan jag ändå var igång.

Kan dock rapportera från storstan att höstens mode kommer bli förjävligt. Affärerna myllrar av djurmönstrade plagg i diverse färger samt Jackie Kennedy inspirerade klänningar, kjolar, blusar och små jackor med stora knappar.
Just som vi trodde att ordningen i världen var på väg att återställas i och med de Cheap Monday-smala jeansens utgång och modet skulle åter igen passa en icke anorektisk kropp...men icke. Nåväl, det är bara bra för ekonomin då jag uppenbarligen ska måste punga ut med 2500 spännas i månaden för att åka tåg.
Och då kommer jag inte ens hem.
Helvetes jävla skit.
Idag är det fredag, min sista dag som officiellt anställd på idiotföretaget nummer ett. På måndag börjar jag mitt nya jobb.
Med nya saker att gnälla över.

Om jag fick välja skulle jag vara hemma nu. Nyss hemkommen från en springtur. Sitta i vardagsrummet och prata med pappa och bror, för att sedan hoppa in i duschen, äta lite och göra mig i ordning inför kvällens äventyr.
Gå ner på Skeppet och försvinna in i natten.
Konstigt, att efter två månader hemma är jag fortfarande inte less på det. Istället saknar jag det så mycket att det gör ont.
Och åter igen måste man fråga sig, varför bor jag här nere?

Hjälp.

Är tillbaks i Sthlm igen.
Panikångest beskriver inte läget tillräckligt.
Jag måste här ifrån.
Jag vill åka hem.
Nu.

Reality check.

Vissa dagar är man på topp. Men så kommer en dag som denna. En dag då man blir påmind om allt man inte är. Om allt man skulle vilja ha och vara. Men som man inte har. Är.
En dag då man bara känner sig tom.
I dag har verkligen inte varit en bra dag.
Jag är inte bara ekande tom.
Jag är vakum inombords.
Hur kunde jag bli så fel? Eller spelar det egentligen någon roll hur det blev så här? I slutändan handlar det ju om hur livet är. Och hur man egentligen ska kunna stå ut.
Om ett par dagar kommer jag känna mig om än ensammare.
Fast kanske är det det som är min räddning. Att jag då inte har någon kontakt med världen och den verklighet som finns där ute.
Då är det bara jag och då har jag inget att jämföra med längre.
Inget som påminner mig om vad det är jag inte har.