Snyggt. Snyggare. Snyggast.

Idag skulle så min nya tv-bänk levereras. Någon bud-kille ringde igår och sa "vi kommer mellan fem och tio i morgonkväll".
"Men jag jobbar i Uppsala", sa jag. "Jag hinner inte hem till klockan fem". "Det bryr vi oss inte om" sa bud-killen. "Men, men, men..." sa jag.
Efter mycket om och men hade jag lyckats deala mig fram till att de i alla fall skulle komma efter sex.
Stressa, stressa från Uppsala. Tunnebanedjävulen bråkar och mitt tåg kommer aldrig. Tåg mot Sätra. Tåg mot liljeholmen och sedan Liljeholmen igen...Jag blir galen och åter mot Norsborg, trots att det är fel linje. Tänker att jag springer över åsen så kanske jag hinner hem till klockan sex, IFALL budet dyker upp då (han kan ju lika gärna komma klockan tio).
Och vad fan är det för stil egentligen, att säga att man kommer någon gång mellan sex och tio. En fredagkväll.
När jag svänger in på gången mot mitt hus ringer mobilen. Bud-killen. "Jag står utanför din port nu jag och du är inte här" säger bud-killen irriterat. "Jag är här utanför, jag kommer in genom porten nu" skriker jag halvt i telefonen, halvt i trapphuset. Jag har ju för fan sprungit från Uppsala!

Så började skruvandet. Det visade sig vara den enkla biten. Det svåra kom sedan när alla apparater och sladdar skulle förflyttas.
Jag hatar sladdar. Oj så jag hatar sladdar. Där blir dammigt. Trassligt. Fult.
Mitt nitiska jag får krupp på oordningen. Jag vill ha raka led. Inte TRASSEL.



Tre timmar senare var bänken monterad, tv-spelen på plats och alla sladdar satt där de skulle. Och jävlar i havet vad bra det blev.