God only knows.

Oj, oj, oj...Ett dygn senare och jag har fortfarande inte acklimatiserat mig. Paniken är överväldigande. Jag går fortfarande på Härntatid och tänker att om jag vore hemma skulle jag nu vara hos mamma och dricka kaffe eller nu skulle bror åkt och tränat och jag snöra på mig skorna för en springtur.
Här är jag bara lamslagen. Kan inte äta. Inte andas. Inte tänka. Inte springa. Ingenting. Jag är lamslagen.
Försökte råda bot på det hela genom att åka in till stan idag.
Skulle fixa pendlarkortet till Uppsala.
Jävla skit.
För lite mer än 2500 spännas fick jag pendlarkort SJ, lokaltrafik i Uppsala samt SL kort.
Problemet var bara att man inte fick några kort. Istället fick man ett papperskvitto som ska gälla i en månad. Håller ett papperskvitto ens en månad?
Mutter, mutter.
För att trösta mig lite tog jag en tur i några andra affärer än SJ's.
Tänkte att om jag köper lite saker till hemmet kanske jag trivs bättre där, så jag köpte fyra förvaringsboxar och två ljuslyktor.
Jag kände mig inte bättre.
Tänkte att om jag köper ny cellulitkräm kanske jag inte känner mig så tjock.
Fungerade inte heller så jag passade på att köpa lite annat krafs från kroppsvårdshyllorna.
Tänkte att om jag köper några snygga klädesplagg så kanske jag känner mig gladare och snyggare. Icke, men passade på att köpa mig en jobbtröja och en blus medan jag ändå var igång.

Kan dock rapportera från storstan att höstens mode kommer bli förjävligt. Affärerna myllrar av djurmönstrade plagg i diverse färger samt Jackie Kennedy inspirerade klänningar, kjolar, blusar och små jackor med stora knappar.
Just som vi trodde att ordningen i världen var på väg att återställas i och med de Cheap Monday-smala jeansens utgång och modet skulle åter igen passa en icke anorektisk kropp...men icke. Nåväl, det är bara bra för ekonomin då jag uppenbarligen ska måste punga ut med 2500 spännas i månaden för att åka tåg.
Och då kommer jag inte ens hem.
Helvetes jävla skit.
Idag är det fredag, min sista dag som officiellt anställd på idiotföretaget nummer ett. På måndag börjar jag mitt nya jobb.
Med nya saker att gnälla över.

Om jag fick välja skulle jag vara hemma nu. Nyss hemkommen från en springtur. Sitta i vardagsrummet och prata med pappa och bror, för att sedan hoppa in i duschen, äta lite och göra mig i ordning inför kvällens äventyr.
Gå ner på Skeppet och försvinna in i natten.
Konstigt, att efter två månader hemma är jag fortfarande inte less på det. Istället saknar jag det så mycket att det gör ont.
Och åter igen måste man fråga sig, varför bor jag här nere?