Ännu en sådan där dag då jag är så arg inombords att jag inte vet var jag ska vända mig.
Jag hade en sådan dag för ett par veckor sedan och löste det ganska smidigt genom att hålla mig undan mänskligheten en hel dag. Det var lite tråkigt, men å andra sidan skapade det inte några onödiga frustrationer. Jag hade tillräckligt med dem inom mig som det var.
Idag har jag inte lyckats lika bra. Redan då jag vaknade var jag arg som ett bi. Då var klockan tio över åtta och då jag går upp märker jag till min stora förvåning och irritation att pappa och bilen är borta. Jag som tänkt ta den och åka ut tidigt till stranden. Nåväl, tänker att han kommer nog hem snart igen. Väntar och väntar, klockan går så jag tar tillslut och ringer honom och hör vart fan han är den tiden på morgonen. Får svar och blir samtidigt upplyst om att han inte har några planer på att låta mig ha bilen under dagen. Han ska ta dem den enda kilometern det är till sälsten för att sitta där och läsa tidningen. Punkt.
Fly förbannad lägger jag på luren, vankar av och an och bestämmer mig sedan för att gå till mamma och lägga mig på hennes baksida för lite sol.
Sagt och gjort. Bara det att när jag kommer fram är det freezing och ingen sol så långt ögat når.
Svär ännu mer men sätter mig ändå i solstolen. Ska det solas så ska det solas.
Efter en halvtimme är jag tvungen att ge upp. Tar mitt pick och pack och går in och lägger mig på soffan och somnar. Då ringer självklart pappa och väcker mig. Bestämmer mig för att inte svara utan sover vidare. Vaknar av att det är sol ute igen och gör ett nytt försök till att bli brun. Ligger där ett tag och känner hur irritationen växer över att jag inte är på stranden utan tvingas ligga där utan badmöjligheter.
Ringer pappa för att undra vad han ville, tänker att kanske, kanske tänker han låna mig bilen. Men nej. Möts av en utskällning över varför jag ite svarat tidigare. Jag sov, svarar jag. Då blir han galen. SOV?!! Skriker han, vart då?!! Hos mamma svarar jag. Då blir det tyst i luren. 13 år senare och man kan fortfarande inte nämna hennes namn alla dagar.
Självklart fick jag inte ta bilen, utan nu hade han hittat ett nytt vansinnes projekt han ville ha med mig på. Att titta på en ny bil. Jag svarar att jag vill sola lite medans det är sol så jag vill inte föja med just då. Då blir han ännu surare och lägger bara på luren.
Jaha. Jag känner hur frustrationsmonstret växer inom mig.
Sväljer och fokuserar på solen.
Efter ett par timmar går jag hem till pappa och för att vara snäll följer jag med och tittar på biljäveln.
Visst, den är ny och fin, men bara därför behöver man inte köpa en bil som är stor och kombi. Vi har inget behöv för en sådan bil. Men då blir han änu galnare.
Vi åker provkör den under tystnad. Jag ägnar tiden åt att smsa istället.
Åker en sväng på Dollar Store för att köpa dammsugarpåsar. Han hittar inga och blir allt argare.
Vi kommer hem, jag lagar mat och äter. Efter maten diskar jag och går och lägger mig och somnar (jag är trots allt sjuk). Då stormar han in och skriker att jag ska diska efter mig.
Jag har gjort det, allt utom kastrullen med rester som jag ska äta lite senare.
Då bryter madness ut. Han går och sätter sig i vardagsrummer och tomskäller.
Jag somnar om.
Nu, fem timmar senare, kom kastrullen upp till diskussion igen. Jag skrek. Han skrek. Bror lämande hemmet. Snart måste jag också lämna hemmet.
It´s madness I tell you!
Madness!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar