God morgon värld.

Var dag är en kamp. Richar Gere gillar Hallström, nunnor skjuts när de försöker fly Tibet och på det mer personliga planet ligger jag just nu i kamp med Elgiganten. Jag skulle inte kalla det fejd. Än. Men den har möjlighet att trappas upp till en.
För omkring 15 dagar sedan beställde jag en tvättmaskin.
Jag fick ett telefonsamtal om att den skulle levereras till mig den 6e.
Jag väntade och väntade. Men det kom aldrig någon tvättmaskin.
Dessutom hade åkeriet ringt mig med skyddat nummer, så det gick inte att ringa tillbaks.
Jag har väntat och väntat. Vetat att jag borde ta i tu med detta problem, men mycket annat har kommit i vägen. Så i helgen var mitt mått rågat. Jag har hela tiden använt faktum att jag inte har någon tvättmaskin som en ursäkt att köpa nya kläder...Men nu går det inte längre. Det är fan ohållbart.
Visst, det var kul ett tag...men nu börjar pengarna tryta.
Ringde således Elgiganten i morse. Nej, de kunde inte hjälpa mig. Blev kopplad runt till tre olika personer innan de gav upp och sa åt mig att ringa posten. Ringde posten, blev kringslussad ett par gånger tills jag började tala om för en man att jag faktiskt inte hade några fler rena kläder nu och att det började bli lite dyrt att köpa nya trosor och sockar varje dag.
Han frågade varför jag inte ringt åkeriet. För att de ringer med skyddat nummer skrek jag!
Han skulle ringa ett par samtal och återkomma på en gång. Det är tre timmar sedan nu.
Jag väntar fortfarande.

I övrigt känner jag mig som en bra människa idag. En av mina slavar bestämde sig i förra veckan att han ville sluta komma till jobbet. Så då gjorde han det.
Ingen säga upp sig, ingen uppsägningstid eller något. Han bara slutade komma hit.
Så efter det har vi haft lite panik då papperskorgarna är överfulla med skräp, där finns inget toapapper...allt har bara förfallit.
Så idag kom en arbetsförmedlare med en för honom "lämplig" kanditat.
Skräcken spred sig på jobbet. Killen var utlänning med ett tatuerat ansikte.
Men han hade klätt upp sig så inför besöket här, att jag nästan blev lite rörd.
Vissa sa på en gång att de aldrig ville jobba med honom, att de inte vågade sitta själv på sina kontor...Men när min chef frågade mig...Så sa jag att jag tyckte alla skulle få en chans. Och jag kände så med honom. Att klä upp sig, måndag morgon gå på intervju...han lär säkert ha tänkt på det hela helgen. Han var säkert nervös inombords, trots sina tre ringar han hade tatuerat i fejjan.
Och efter morgonens budgetförslag...så kan killen behöva ett jobb fort som ögat.
Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan göra så mot svaga människor. Är det verkligen en sådan värld människan vill leva i? Varje morgon jag kliver upp och sätter på God morgon Sverige, så får man höra om något nytt jävulskap alliansen har hittat på.
Nåväl, bara lite över tre år kvar nu.