Testbild.

Ännu en sådan där kväll.
En kväll då man inte kan tänka på annat än vad man inte har.
En kväll då man låter samma låt spelas om och om igen.
Kanske får den en att minnas. Kanske får det en att sakna ännu mer.
Kanske önskar man att någon kände så för mig.
Fast det är nog bara löjligt att tänka så.
Det har gått så jävla många år nu. Jag kan inte längre minnas hur jag var som kär. Kan inte minnas. Kanske för att det aldrig var på riktigt. Kanske har det aldrig hänt.
Det är så mycket jag aldrig haft. Aldrig fått uppleva. Det är konstigt hur man kan sakna något man aldrig upplevt så mycket.
Betyder det att vissa saker, vissa önskningar finns inprogrammerade inom en? Att det är en basal drivkraft, en instinkt.
Eller är man bara matad med allt för många tv-serier? För många lyckliga slut som får en att tro att det är så livet ska vara. Vem var det egentligen som fick en att tro att man skulle leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon? Vem var det som skapade den längtan som gör så att hela min kropp värker efter något jag inte har. Desperation är aldrig attraktivt har vi sagt i så många år nu. Men tänk om man inte är desperat...utan bara ensam. Är man lika oattraktiv då? Vad är det som gör att någon för alltid är ensam medan andra springer hand i hand över blomsterängarna?
Vad gör man när man uppnått allt man vill, utom det där enda.
När man köpt alla prylar man kan komma på, men man ligger ändå ensam framför den där flatscreenen och byter kanal i ett löpande flöde för man är för rastlös inombords för att stanna upp. Stillheten skrämmer en, så det är enklare att bara fortsätta att byta kanal tills man somnar i soffan.
Ensam.
Framför tvn.
Ensam framför tvn.


Kvällens låt
Mojave 3 - Breaking the ice