La pistola.

Jag tror aldrig jag kommer att förstå mig på vissa pojkar.
Dessa pojkar som slåss och som finner nöje i vapen.
Pojkar som envisas med att säga "att slåss är ju det enda jag kan". "Jag kan aldrig acceptera att någon vill spöa mig. Det tar jag inte".
Pojkar som på något sett har gett upp. Som lägger sig uppgivet på rygg och säger "Det här är det enda jag kan". Som om man är dömd att vara den man varit, för all framtid.
Jag kommer nog aldrig förstå hur man kan välja polisanmälningar och rädsla för att bli påhoppad framför att bara svälja och gå undan.
Hur man kan välja att slå någon annan, att ta ett fängelsestraff, för en skitsak.
Jag kan nog aldrig förstå det.
Hur ens ego kan gå före...bekvämlighet. För nog är det väl enklare att välja att INTE?
Eller?
Och varför i helvete väljer du att ha ett vapen hemma om du inte är säg...jägare?
Vad är det som gör dig så rädd att du känner att du behöver det?
För att det skulle vara coolt, det växte vi väl ifrån för rätt länge sedan?
Om man inte har något vapen hemma, finns det heller inget att ta till när man får det där tuppjucket och vill gå ut och skjuta ner hela världen. Då kan inte den där olyckan ske på efterfesten när någon får för sig att spontan-posera med vapnet riktat mot tinningen.
Dumma jävlar.