True love stories never have endings.

Ibland blir jag så här.
Sist var det Prison Break.
Jag blev som besatt.
Besatt är nog även ordet nu.
Klockan är just nu lite över två på natten och jag har spenderat de senaste timmarna åt att följa fröken Veronica Mars försöka lösa mordet på Lily Kane.
Fast det var inte så mycket mordet, som hånglet mellan henne och Logan jag ville se.
Vet inte varför vissa saker fastnar. Varför vissa saker väcker mer känslor än andra inom mig. Vet bara att jag inte riktigt kunde vänta tills torsdag för att se dem igen. Så, ett antal timmar senare har jag plöjt säsong ett. Och första avsnittet av säsong två.
Problemet är att avsnitt två fattas. Alltså har jag råkat på ett ofrivilligt stopp.
Lite av ett hinder skulle man kunna säga.
Kanske i och för sig bara är bra...någon gång måste jag ju sova också. Måste skjutsa mamma+man till Midlanda i morgon bitti. Borde alltså sova.
Men damn you internet som inte kan förse mig med säsong tvås andra avnitt.
Jag är inte nöjd än.
Inte nöjd med hur utvecklingen har blivit.
Hoppas på att allt kan gå tillbaks till hur jag vill ha det.
Att "True love stories never have endings."
Eller hur var det nu de sa i Lost.
4, 8, 15, 16, 23, 42