Ja, jag är fucked up II.

Jag har ända sedan i lördags haft lite grejer i huvudet. Man lallar mest bara runt i sin egen lilla värld, men så plötsligt är det någon som planterar ett frö i huvudet på dig och du kan helt enkelt inte sluta tänka på det. Denna var någon helt oväntat, någon jag egentligen inte bryr mig speciellt mycket om, men denna någon satte huvudet på spiken.
Efter att på skoj lekt pojke jagar flicka leken hela kvällen, så kulminerade det hela med en tryckare.
En gammal hederlig mellanstadie tryckare till gamla klassiker som bland annat forever young. När vi intog dansposerna, så erbjöd han sig plötsligt att hålla min väska medan vi dansade. Redan där blev det error i min hjärna. Varför då liksom?
Jag kände hur denna lilla grej, som egentligen bara var snällt, störde mig. Kunde inte riktigt släppa det. Jag kan väl för guds skull bära min väska själv? Nåväl, vi dansade, jag kunde inte någonstans i min tankevärld ta detta seriöst, och det var då jag började fundera över what the hell som var fel med mig. Varför jag inte kan känna något.
Vad som hellst?
Dansen planade ut i någon form av jaha och kvällen var över. Runt omkring stod par som seriöst dansat, upplevt den första magiska kyssen med någon ny och som hade en sådan där magisk kväll/natt. Sådana jag haft många, många gånger...men som nu känns som overkliga drömmar. Saker som aldrig ägt rum.
När det var dags att knyta i hop säcken och sammanfatta kvällen sa han; "Du är nog den mest cyniska människa jag någonsinn träffat. Du är ju helt jävla hopplös".
Vad svarar man på det?
Ja, jag vet?