Popaganda dag 3.

Folk.

Popagandas sista dag bjöd för min del på Andreas Mattsson, Elf Power, Hello Saferide, Whitest boy alive, Josh Ritter och sjukt många härntabor.



Andreas Mattsson på scen och en kille som stirrar rakt in i min kamera.


Josh Ritter i ett fint rosa sken.

Andreas Mattsson konserten var ok, men det är inte Popsicle. Ok, det är ju inte meningen att det ska vara det, men det kommer nog alltid vara det jag jämför med. För en tid sedan var jag och ett par vänner på Popsicles återföreningskonsert. Efter den var jag något av ett emotionellt vrak pga. resan utefter memory lane. En överdos av nostalgi och minnen. Den dimensionen saknades idag. Idag var det bara en kille som börjar se allt äldre ut, som inte direkt gillar att mellan snacka och som tittade på sin klocka för att se om det var slut snart. Fina låtar men ingen magi.

Hello saferide var fantastiskt trevlig P3-pop. Kanske var det kvällssolen som gjorde det, men allt kändes för en stund just…fantastiskt.

Whitest boy alive demonstrerade skillnaden mellan en rockstar och en musiker. Det handlar enbart om hur högt man håller gitarren. Erlend Øye hade sin gitarr i armhålan. Han är således mer musiker än rockstar.

Bäst var Josh Ritter. Riktigt bra faktiskt. Ibland var det på gränsen till pub-trubadur-skrål, men det kanske berodde på att han spelade för ett par tusen berusade festivalbesökare istället för 1000 sittande stela personer på Berns som det var tänkt. I en låt dök Nicolai Dunger upp. Den mannen måste sluta dricka innan han går upp på scenen. Den senaste konserten jag såg med honom var fruktansvärt plågsam då mannen inte riktigt hade kontroll. Han välte mikrofoner, spelade fel, glömde bort texter och var allmänt ostrukturerad. Det blir bara plågsamt om man ska sitta och vara nervös för vad han ska ta sig till härnäst.
Det var samma tendens denna gång. Nu var det förvisso bara under en låt.
Rätt var det är börjar han yla/skrika lite spontant…Effekten blir mer ”oj vad pinsamt” än ”yeah vilket groove”.

Nu sitter jag hemma i min soffa, iförd långkalsonger och undertröja, med duntäcket över mig, drickandes en kopp té. Försöker desperat tina upp min stelfrusna kropp. Tack gode Gud att jag slipper gå och lägga mig i ett kallt tält.