Lägesrapport.

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.

I måndags fick alla anställda en kallelse med mail om att vi skulle inställa oss för personal/informationsmöte på tisdagen kl 10.00.
Stämningen sjunker något.
Vi vet att det är dåliga nyheter på ingående.
Tisdag 09.50. Mötet uppkjutet till 13.00.
Stämningen om än ännu lägre.
Tisdag 13.00 Vd inleder mötet med "det här blir inte ett roligt möte".
13.10 Mötet över och vi har just fått information om att det kommer bli personalnedskärningar pga att min avdelning går så jävla dåligt. Vd säger att han vill ha enskilda samtal med oss alla direkt efteråt.
Ca 14.00 Jag går in.
Får en utläggning om processen att säga upp anställda, om turlistor och förhandlingar med fack. Får även information om vilka som kommer vara undantagna denna lista och när alla är uppräknade står bara jag och lönebidrags-tjejen kvar.
Han säger, du ligger ju i riskzoonen.
Du är ju mest drabbad.
Du borde kontata ditt fack. (Hmm, vem kan det vara som måste gå?).
Han säger det blir en till två personer som måste gå.
Jag känner mig ganska säker på att en av dem är jag.
Efter att ha suttit och lyssnat på hans tomprat i vad som känns som en evighet frågar jag om vi är färdiga nu och lämnar sedan rummet 14.15.
När jag kommer ut är den pappalediga kollegan är på besök med sin 13 månaders son, så alla är uppe i varv och fokuserar på barnet. Efter att i princip just blivit uppsagd, känner jag att jag behöver andas lite och även om jag hatar stället, så känner jag mig lite ledsen.
Går in till skrivrummet ett tag för att samla mig lite och tittar på mobiltelefonen.
Ett meddelande och ett missat samtal.
Meddelandet är från mobilsvar.
Lyssnar av det och där är en kvinna från uppsala som svarar på min spontanjobbansökan jag skickat till dem för ca två veckor sedan. Hon säger att jag ska ringa henne och om hon inte hör något från mig så ringer hon upp senare.
Eh?!!

Jag tar telefonen och ringer upp henne.
Hon säger Hej.
De är intresserad av att träffa mig.
De ska rekrytera.
Kan jag komma i morgon.
Eh?!!

Jag säger JA!
Jag är intresserad!
Ja, jag vill träffa dem!
Kan jag komma på torsdag?

Får detaljer, skriver stort vitt hus på min lapp. Känner mig...full? Förvirrad? Omtöcknad?
14.25 Ringer mamma. Svammlar som fan. Hon frågar om det har brunnit för mig. Om hon ska ringa någon. Hon förstår inte vad jag säger.
14.30 Jag går och fikar muffins med alla mina arbetskamrater och barnet.
Förvirrad? Ja.

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.

Torsdag morgon åker jag således mot Uppsala. Ipoden slumpar bara fram sköna låtar och solen skiner. Jag letar mig fram till företaget och vid halv tio plingar jag på.
Blir erbjuden kaffe och för första gången sedan i början av oktober dricker jag kaffe. Jag vet inte om det var en helt genomtänkt idé. Plötsligt blev jag manisk och svamlade som fan.

Första gången man är på en intervju fattar man sällan vad jobbet i sig handlar om. Man har fullt upp med att vara trevlig, se avslappnad ut, ta in atmosfären och alla intryck, svara på frågor och försöka förklara sig själv.
"Berätta lite om dig själv."
Så var också fallet på denna intervju.
Jag kan i nuläget inte säga vad jag skulle göra under en arbetsdag. Ingenting hon visade eller pratade om har jag erfarenhet av. Bara nya saker. Det skulle vara som att starta en helt ny karriär.

Allt jag vet är att jag vill ha jobbet.
Och allt på grund av två saker.
De har en anställd kock som lagar frukost och lunch till alla 20 anställda.
De har en gigantisk terass med en gigantisk grill, där kocken brukar grilla åt de anställda på sommaren.

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Eller i det här fallet, en hel terass.