Brandövning.

Idag var det dags.
Sex förväntansfulla (?) deltagare tog i god tid på sig sina vinterskor. Utan på det, sådana där förnedrande blåa skoskydd. Allt för att vara så förberedda som möjligt då larmet skulle gå.
Vi hade först en genomgång, kollade brandsläckare, filtar och slangar. Sedan stod vi där. Och väntade. Kollade som hypnotiserade på alarmet. Väntade och väntade.
Det skulle ju gå igång.
"De måste ha glömt oss", sa Lucia. Ansvarig för spektaklet.
"Vi gör det ändå", sa någon annan.
Så började vi.
Vandra genom brandgångar.
Ned för hårda spiraltrappor.
Genom låsta dörrar.
Låsta alarmerade dörrar.
Tills vi kom till vår mötesplats.
Där stod vi. Í snöstormen.
Sedan gick vi tillbaks igen.
Det är då vi hör det. Larmet.
Det tjuter överallt.
Vi kommer in och möter fastighetsskötarna. De springer omkring som yra höns.
Lucia söger något till en av dem, men han skriker bara att de inte har tid att svara för att larmet har gått. Lucia suckar och går vidare.
Tills jag säger "Du tror inte larmet kanske beror på att vi bröt oss ut genom de alarmerade branddörrarna?".
Mycket riktigt.