Blandat.

Totalt oinspirerad. För mycket snö. För mycket vinter.
Måste plumsa i djup snö på väg till bussen i morse. Hade dessutom en väldigt ostrukturerad grävskopa som höll på att skotta bort snö, som konstant blockerade min väg.
Det sitter i sedan man var liten, att vara lite rädd för grävskopan. Ser han att jag kommer gående just där? Eller är han på väg att backa på mig? Ska jag stanna eller fortsätta gå? Är inte däcken läskigt stora?

Drömde dessutom väldigt förvirrande i natt. Om en jätte stor fest. Hemma. Och alla var där. Och alla höll på med samma otyg som nu. Samma fylla, samma droger, samma spel.
Det var bara det att alla var kring 14-15. Utom jag. Jag var den jag är nu.
Det hade varit sommar och jag skulle åka bussen tillbaks till Sthlm kl halv tre på natten, dvs att jag skulle gå direkt från festen till bussen.
In i det sista gick jag omkring och väntade på att få kontakt med lonely guy, men han satt bara uppe på en kulle med sina kompisar och kikade på mig. Tillslut blev klockan så mycket att jag var tvungen att gå, så jag springer runt som en tok och försöker säga hej då till alla, och där är han. I köket, fyller på sitt ölglas. Jag klappar den 14-åriga versionen av honom på armen och säger att det var allt för den här sommaren och att jag måste dra. Men min klapp stöter till honom så all öl hamnar på hans kläder och han blir jätte arg och går där ifrån.
När jag förbannat migsjälv och höjer blicken ser jag plötsligt ett annat spöke stå där och titta på mig. Ett blondt, lockigt spöke, som ser precis ut som han gjorde när det begav sig. Vi tittar på varandra, en sådan där evighets blick som känns som om den varar för evigt och sedan springer jag där ifrån. Inser att jag aldrig kommer hinna till bussen så jag ringer pappa och säger att han måste skjutsa mig. Han ligger självklart och sover, men kastar sig i bilen och vi hinner precis till bussen. Jag kastar in min packning och sätter mig på bussen.
Inser då att jag inte har någon biljett.