A million little pieces.

En bok som etsat sig fast i mitt minne är "Tusen små bitar" av James Frey. Där finns en verklighet under hela boken. Länge visste jag inte om den var sann eller inte. Den kändes sann. Den kändes som en del i mitt liv. Inte vad som varit eller är. Utan vad som händer sedan.
Efter allt gått åt helvete och man försöker få tillbaka sitt liv.
Det är som om någon vi känner allt för väl hamnar i Gökboet.
Och då menar jag någon vi känner. Inte någon vi kan identifiera oss med, utan det känns som om vi känner honom. Hell, med våra vänner och bekanta tror jag faktiskt vi känner den här killen. Han är som vi, gillar att ta några öl i goda vänners lag. Gillar de där magiska nätterna. Det är bara att där vi väljer att lägga ner, för vi inte orkar mer just då, väljer han att fortsätta. Kanske av rädsla för att missa något, kanske av rädsla för att konfronteras med sig själv och sin ensamhet. Det är bara det att nätterna blir dagar som blir nätter igen och plötsligt gick saker lite för fort och lite för snett. Och den här killen har verkligen hamnat snett. Utan att fatta allvaret.
Det är en bok om en trasig ung man som en dag vaknar upp på ett flygplan. Han har ingen aning om vart han är, var han har varit eller vart han är på väg. Han minns heller vad som hänt de senaste två veckorna.
Hans ansikte är sönderslaget och där finns blåmärken och sår på hela kroppen. Han har ingen plånbok, inga pengar, inget jobb och polisen letar efter honom.
Killen är 23 år och det här är inte första gången det händer. Men ingenting av det får man läsa om. Isället är det en bok om vad som händer sen.
Det handlar inte om att försöka bli frisk.
För man är fan inte sjuk. Man har bara gjort val.
Val man inte kan ta tillbaka, men man kan försöka komma förbi dem.

Jag vet inte hur läget är nu. Jag har försökt att inte vara så nära det. Och jag har lyckats. Men det var det här jag var rädd skulle hända. Men det var också så här jag ville att det skulle sluta.