Minnen.

Länge kunde jag inte minnas. Det var för nära inpå. Allt var så svårt och stort och ohanterbart. Allt var så infekterat. Jag ersatte tankarna med annat. Tänkte på lättsammare saker och varje gång de började närma sig…så vek jag bort dem. Ungefär som man viker bort blicken när man börjar känna sig lite osäker.
Så gick dagarna. Veckorna. Och plötsligt fanns de där. Minnena. De dök upp som små blixtrar för min näthinna. Och varje gång brände det till på mina kinder. Av skam eller av hetta. Det vet jag inte. Både och kanske.
Så kom bilderna. Oftare och oftare. Ibland när jag skulle sova. Ibland på tunnelbanan. Och varje gång ville jag ha mer. Tanken gick från minne till planering. Jag ville ha mer. Desperationen satte in och där den kom in gick värdigheten ut. Efter en tid fanns inga minnen. Bara desperation. Efter att ha försökt få ett tillfälle att ske, en gång. Två gånger. Kanske till och med tre gånger eller var de fler? Fanns det nog ingen mening längre. Lönlös, ja, så var det nog. Började försöka glömma igen. Försöka bädda ner minnena där de legat i dvala innan jag släppte dem fria. Försöka att gömma, försöka att glömma.
Snart minns jag nog inte längre.