Dawsons creek.

Tänker på de stora frågorna just nu.
Jag hamnar alltid på det här stället efter jag tittat för mycket på tonårsserier på tv. Sådana där alla verkar leva intensiva och känslofyllda liv. Alla har relationer och interagerar med människor. Allt verkar vara så starkt och människors känslor är så verkliga.
Sådant är inte mitt liv. Jag vet inte, det kanske har varit en gång. Men sedan orkade jag inte mer. Eller, jag klarade inte mer. Jag orkade inte ta emot mer smärta, så jag stängde av. Och sedan dess har jag varit avstängd. Det är inte så att det inte inträffat saker i mitt liv de senaste åren. Och utåt sätt ser jag säkert ut att reagera på dem. Jag kan gråta, jag kan skrika. Men inget av det känns inombords. Där är jag bara tom. Hjärta, smärta, saknad, desperation, frustration, jag ser nog ut att uppleva dem alla. Men inombords är det bara tomt.
Jag ser dessa serier, och jag vill också vara där de är. Jag vill känna så starkt för någon, att det blir verkligt. Ja nästan fysikskt. Går det i verkligheten, eller är det bara något man ser på tv? Ungefär som att bilar som kör över ett stup alltid exploderar.

Dagens låt: Jeff Buckley-Last goodbye