Spöken.

Här om dagen var jag och såg Bright Eyes.
Så underbart, underbart bra.
Jag var på ett strålande humör, varm och glad av de där allra första klunkarna öl, de som gör att man bara blir glad och yster...
Musiken började, jag letade jag mig frammåt för att se bättre...och plötsligt var allt slut. Konserten var över och allt som var kvar var en jävla trängsel.
Jag vet att jag började irra mig in i tankar och minnen, förde visst några låtsas konversationer i mitt huvud med något gammalt spöke, som just då kändes så verkligt. Just då stod han där med mig i folksammlingen och talade till mig, rörde vid mitt ansikte, men när musiken tystnade var det precis som att jag vaknade.
Jag vill inte minnas att jag drömde.
Men om jag gjorde det så var det en väldigt trevlig sådan.