Hypokondritråden IV.

Jag var just på Apoteket och för en gångs skull var det inga tanter som satt och berättade sitt livs historia för apotekaren eller några hypokondriker med en hel lista med åkommor som skulle gås igenom. Istället så föll det sig så att apotekaren pratade i telefonen så min blick fastnade på tvn i taket med en informationsfilm rullandes. Och det var som om en helt ny värld öppnade sig. Apoteket har tydligen ett enormt utbud av självtester man kan utföra in the privacy of your own home. Man kan kolla allt!

Ett test ställde den uppenbara frågan, ”Har du diabetes?”. Snabbt och enkelt, diagnos. Eller? Andra om där fanns bakterier i urinen eller om du hade nickelallergi. En liten apparat talade om om du hade ägglossning eller inte.

Där fanns ett kolesteroltest för hemmabruk. Då det finns ett starkt samband mellan höga kolesterolvärden och risk för hjärtkärlsjukdomar kan man mäta totalkolesterol och kolla om ens kolesterol ligger i riskzonen. Damen på videon visade pedagogiskt hur man först stack ett hål i fingret med den medföljande nålen och sedan placerade en liten bloddroppe på markeringen och efter tre minuter kom resultatet. Voilá! Riskzon/inte riskzon.

Ett annat fascinerande test var där man kollade efter blod i avföringen. I ett tidigt stadium av tjock- och ändtarmssjukdomar, som cancer, sårbildningar, hemorrojder, polyper, tjocktarmskatarr, divertiklar och sprickor, kan symptomen vara blod i avföringen - blod som kan vara svårt för ögat att upptäcka. Men fear no darkness, promised child, nu finns testet som upptäcker om det finns hemoglobin i pooet.
Dock ersätter inte testet koloskopi eller sigmoidoskopi.

Så här i lössläppta sommartider finns HandiLab-C. Ett självtest för klamydia hos kvinnor. Testet utförs i två steg. Först tas ett prov från slidan med bomullspinnen. Sedan sätts bomullspinnen tillbaka i tuben och själva testet genomförs. Detta visades dock inte på informationsvideon.

Jag sögs in i denna värld av självtester så i den milda grad att jag missade att kvinnan bakom disken slutat prata i telefonen och i stället stod och väntade på att jag skulle komma till kassan. På min väg mot disken gjorde jag en snabb genomgång om det fanns något jag faktiskt kanske behövde testa. Om jag hade haft nickelallergi borde jag väl ha märkt det. Ägglossning bryr jag mig inte särskilt mycket om då jag inte försöker bli gravid. Klamydia vet jag att jag inte har och jag tror inte heller att jag har högt kolesterol. Det ska vara diabetes eller blod i avföringen då.
Fast å andra sidan så borde jag nog märkt om det var något större fel på mig.
Istället lämnade jag in mitt recept, fick ut mina piller och gick. Behövde inte betala ett öre då högkostnadskortet numera var uppe i frikort.
Overall en toppendag på Apoteket.

Lägesrapport med två arbetsdagar kvar.

Jaha...då var dagens första tårar avklarade...Jag tror inte jag pallar mer snart...Min labchef orkar inte heller mer och "ska nu ta det till VD" som han säger...så då lär väl VD hoppa på mig och skrika på mig. Och om det händer idag tror jag faktiskt inte att jag pallar att gå hit fler dagar. Trots att det bara är två kvar...Man vet att ens jobb är åt helvete när man tar med sig maskaran till jobbet så man kan bättra på efter alla tårar...
Det jobbigaste är inte att labchef totalsågade min rapport och "att det inte alls var vad han förväntade sig", "att jag skriver fruktansvärt dåligt" och hur "han hade haft högre tankar om mig". Nu är det allt jobbiga han säger om hur jag inte kommer klara mig i arbetslivet, hur mitt nya jobb kommer gå åt helvete om jag ska bete mig så här och hur fruktansvärt svår jag är att arbeta med och hur jag är undergiven som en liten hund man bara vill sparka på.
Ska man bryta ner någon är det lika bra att göra det ordentligt, eller?

My happy place.

Jag har tänkt på det flera mornar nu när jag sitter på pendeln på väg till jobbet. Människor som jobbar i Flemmingsberg ser inte lyckliga ut.
Det är rent ut sagt en tragisk syn som möter en när man kliver på tåget.
Alla hänger med huvudet, stirrar tomt framför sig, suckar och glider djupare in i sitt autistiska skal.
Det bläddras lite oengagerat i City eller Metro, någon tittar ut, men alla ser lika tomma ut.
Och jag är inte bättre jag.
En del sitter och blundar hela resan. Man ser att de inte sover. De sluter nog sina ögon och förflyttar sig till sitt happy place.
Man undrar lite över var de tänker att de är. Under de där slutna ögonen och det tomma ansiktet gömmer sig kanske en hel värld.
När jag blundar känner jag solens strålar över hela mig. Jag känner värmen och friheten. Jag ligger på en strand med slutna ögon, ljuset tränger igenom mina ögonlock, jag är brun, jag leker i sanden med mina fötter, jag hör vattnet i bakgrunden och framför allt...jag fryser inte.

90-talsklassiker.

Förväl pipetter.

Dagens låt
The Pipettes - Your kisses are wasted on me

Jag längtar hem.

Ännu en underbar dag på jobbet. Har just ägnat den senaste timmen åt att storgråta.
Jag är så less på att få nervsammanbrott. Att få skäll för allt och inget. Att ha sjukt höga krav ställda på sig och aldrig, aldrig kunna leva upp till dem.
Det är tre dagar kvar och jag tror inte jag överlever dem.
Nu äter jag ett päron i ett desperat försök att tänka på något annat.

Ett steg närmare.

Idag har jag tagit bort tre klädesplagg från min packningshög.
Det är planen för att kunna få med sig allt hem.
Tre plagg om dagen måste jag plocka bort.
Det blir tolv plagg fram tills torsdag då jag ska göra den slutgiltiga packningen/kraftansträngningen.
Och då snackar vi inte sockar och underkläder, utan tre riktiga plagg.
Idag rök ett linne och två långärmade tröjor.
To be continued.

Nojjig.

Idag är en dag full av tvivel.
Oj så osäker jag är på allt.
Tänk om jag valt fel.
Tänk om jag inte vill göra det här?
Tänk om det är fel saker som drivit mig.
Tänk om jag fastnar i ännu ett ekorrhjul av negativa tankar och klagan.
Tänk om jag aldrig hittar tillbaks till mitt spår igen? Till det jag egentligen vill göra...
Tänkt om...

Blixtrar och dunder...

Ute åskar, blixtrar och spöregnar det.
Jag försöker lägga fram vad jag ska packa med mig över sommaren.
Utöver alla kläder ska skor, dator, prylar, träningskläder också med...Det börjar kännas som ett hopplöst projekt. Satan vad jag hatar att packa.

Popaganda dag 3.

Folk.

Popagandas sista dag bjöd för min del på Andreas Mattsson, Elf Power, Hello Saferide, Whitest boy alive, Josh Ritter och sjukt många härntabor.



Andreas Mattsson på scen och en kille som stirrar rakt in i min kamera.


Josh Ritter i ett fint rosa sken.

Andreas Mattsson konserten var ok, men det är inte Popsicle. Ok, det är ju inte meningen att det ska vara det, men det kommer nog alltid vara det jag jämför med. För en tid sedan var jag och ett par vänner på Popsicles återföreningskonsert. Efter den var jag något av ett emotionellt vrak pga. resan utefter memory lane. En överdos av nostalgi och minnen. Den dimensionen saknades idag. Idag var det bara en kille som börjar se allt äldre ut, som inte direkt gillar att mellan snacka och som tittade på sin klocka för att se om det var slut snart. Fina låtar men ingen magi.

Hello saferide var fantastiskt trevlig P3-pop. Kanske var det kvällssolen som gjorde det, men allt kändes för en stund just…fantastiskt.

Whitest boy alive demonstrerade skillnaden mellan en rockstar och en musiker. Det handlar enbart om hur högt man håller gitarren. Erlend Øye hade sin gitarr i armhålan. Han är således mer musiker än rockstar.

Bäst var Josh Ritter. Riktigt bra faktiskt. Ibland var det på gränsen till pub-trubadur-skrål, men det kanske berodde på att han spelade för ett par tusen berusade festivalbesökare istället för 1000 sittande stela personer på Berns som det var tänkt. I en låt dök Nicolai Dunger upp. Den mannen måste sluta dricka innan han går upp på scenen. Den senaste konserten jag såg med honom var fruktansvärt plågsam då mannen inte riktigt hade kontroll. Han välte mikrofoner, spelade fel, glömde bort texter och var allmänt ostrukturerad. Det blir bara plågsamt om man ska sitta och vara nervös för vad han ska ta sig till härnäst.
Det var samma tendens denna gång. Nu var det förvisso bara under en låt.
Rätt var det är börjar han yla/skrika lite spontant…Effekten blir mer ”oj vad pinsamt” än ”yeah vilket groove”.

Nu sitter jag hemma i min soffa, iförd långkalsonger och undertröja, med duntäcket över mig, drickandes en kopp té. Försöker desperat tina upp min stelfrusna kropp. Tack gode Gud att jag slipper gå och lägga mig i ett kallt tält.

För regniga dagar.

Dagens låt
Josh Ritter - Thin blue flame

Popaganda dag 1.

På Scen I'm from Barcelona

Så var det åter igen dags för Popaganda. Det ser man först och främst på vädret. Ingen helg regnar det så mycket som denna. Så även i år.
Hur en himmel kan innehålla så mycket duggregn är för mig lika oförståeligt som att en näsa kan producera så mycket snor.
I alla fall så föranledde regnet en blixtvisit till Åhléns på väg mot festivalen för att köpa ett nytt paraply. När det är helgdag har man ett smått begränsad utbud pga. att alla affärer är stängda, vilket ledde till att jag var tvungen att betala ockerpris för att inte bli blöt. 200 spännas för ett menlöst paraply. Tack för det Åhléns.

Popaganda tror jag är den festival med flest ”snygga” människor. Det beror nog på att man slipper vara isolerad på en åker, bo i tält och kämpa mot lera hela tiden. Istället kan man i lugn och ro piffa hemma för att sedan åka till Universitetsområdet.
Nu finns det två läger av Popaganda besökare. De lite yngre som går på stil och oss lite äldre vars största prioritet är att inte frysa. Det är lite svårt att vara stylish när man har långkalsonger, mössa, vantar och sex lager tröjor på sig.

Just faktum att man slipper åkrar, tält och lera är också det som gör Popaganda till Sveriges bästa festival. När man börjar känna sig trött kan man helt enkelt åka hem till sin lägenhet med sin fungerande toalett och sova i sin säng med sitt varma duntäcke. Inte krypa ner i en kall sovsäck i ett kallt tält.

Rent musikaliskt så erbjöd torsdagskvällen inte på så mycket roligt. Där var Peter, Bjorn & John med sin designtorgsmusik. Lite arty farty, snygg yta men rätt tråkig.
Där var I’m from Barcelona med all sin glädje och där var Henrik Berggren.
Vad ska jag säga om den mannen…”Hallå 1995 ringde och vill ha sin fallna, trasiga hjälte tillbaks”.
Samma kläder, samma stjärnor, samma utanförskap. Hur länge kan man leva på den imagen? Det är egentligen väldigt tragiskt. 11 år senare och inte ett steg framåt.

Efter detta blev det lite för kallt, för mycket öl i blåsan och det är då man sätter sig på tunnelbanan och åker hem. Ju äldre man blir, ju mer bekväm blir man.

Luxurious.

Alla människor borde ha en vän som tar på sig sitt pärlhalsband inför att man ska träffas.
Jag har en sådan!

Drömmar.

Nu börjar det kännas verkligt. Jag jobbar bara fem dagar till...sedan är Willy free.
Tänker packning, eftersändning av post, tänker sol, bad, brunbrända ben, glass, öl och chilli nötter. Tänker kaffe och bullar med mamma på altanen.
Fem arbetsdagar kvar.

Jag drömde förresten att jag och min bror skulle hoppa fallskärm. När vi kom till flygfältet och mötte vår instruktör, så visade det sig att det var Glenn Hysén och att jag skulle göra ett tandemhopp med just honom.
Det hela var en märklig dröm.

Everybody Wants to Be a Cat.

Hrmf.

"Gå och hyr flera videofilmer, ta hjälp av butikspersonal på romantiska dejtfilmer. Titta och lär på vilka olika sätt man kan närma sig andra. Öva sen på de färdigheterna, om du vill framför spegeln först, eller mot din bästa kompis som ett rollspel."

Reverent Springsteen has spoken.

Det var ett väckelsemöte.
Med 8000 lyriska åhörare som alla välkomnade Springsteens ord.
Sittandes, ståendes, dansandes...
Aldrig har jag sett en sådan förbrödring mellan människor, över åldersgränser och social status.
Förbrödring och we shall overcome.
Med ett 16 man stort band som backade upp på instrument som banjo, koskälla och tvättbräda, var det inget annat än ren glädje.
Där fanns de gamla rävarna med t-shirts (Springsteen Ullevi 1985), de med rutiga skjortor, unga vilsna 16-åriga pojkar som inte visste vad som skulle komma, vithåriga tanter och farbröder som för stunden glömde att den där höften egentligen värkte som fan.
Där var idioterna som kom till konserten ap-fulla och ägnade tiden åt att springa och köpa mellanöl (i tron att det var starköl) samtidigt som de konstant pratade i telefonen för att få reda på ställningen i Sverige/Tjeckien matchen.
Och så var det jag. Och min höjdrädda mamma, som innan konserten krampaktigt höll sig fast i en stolpe och inte vågade titta mot scenen på grund av höjden.
Men sedan kom han. Frälsaren och hennes rädsla var som bortblåst.
Och alla stod vi upp i våra stolar och dansade.

Konserten innehöll mest sånger skrivna av Pete Seeger, men också en hel del traditionell folkmusik och anti-krigssånger, alla framfördes med svidande kritik mot Bush regeringen.
Vackrast var dock Springsteens egna "My city of ruins" och "How Can A Poor Man Stand Such Times And Live?" som han sjöng till New Orleans och offren för Katrina.

Allsången i Jacob's ladder är nog det närmaste väckelsemöte jag någonsin kommer att komma. 8000 personer som står upp från sina platser, sjunger "We are climbing Jacob's ladder", med sina händer sträkta upp i luften.
Halleluja, prais the lord!

Suck.

Skulle hellst vilja skriva om den fantastiska konserten jag bevittnade igår, men sitter istället hemma framför datorn och jobbar.
Måste skriva en rapport innan jag slutar då min vd fått tuppjuck. Det är ju i och för sig inget ovanligt...Men dock jävligt irriterande.
Allt, samtidigt som jag utför det dagliga slavarbetet, lär upp min efterträdare, sammanställer alla försök jag gjort det senaste året, jonglerar med kunder, telefonsamtal och mail samt knyter ihop säckarna.
Idag trappades kriget upp då han, som för att kontrollera att jag inte missuppfattat vad vi pratade om i fredags, plötsligt tyckte att det var på sin plats att säga allihop igen, fast denna gång genom att skrika, ljuga och hota mig.
En mycket bra strategi om jag får säga det själv.
Det hela slutade med att jag ringde facket, igen, lämnade över bollen, handskarna eller vilken sportterm man nu vill använda, till min labchef som fick ta fighten. Själv gick jag hem.

SJU DAGAR KVAR...

Ikväll!

Barnprogram.

Jack White och Brendan Benson har ett band ihop.

Dagens låt
The Raconteurs - Steady As She Goes

Dagens visdomsord.

"Just relax. It's what Jesus would do."

Ja, jag fick jobbet.

Så jävla låg.
Det är nu bakfyllan kommer.
Tröttheten.
När allt är kaos hinner man inte känna.
Det är den första semesterdagen som migränen bryter ut.
Tomheten kommer när man faktiskt fått det man önskat sig.

Vackert.

Dagens låt
Jacob Smigel - Just you and I (Twin Peaks cover)

En klassiker...

Gene och Barbara.

Paret som uppträder i Coldplays musikvideo nedan heter Gene och Barbara.
Dansrutinen med Gene och Barbara är tagen från en morgontalkshow som hette Attitudes. Den spelades in i Miami, Florida, 1990.
Coldplay har sedan blue-screenats in.
När dansen framfördes var Gene Spencer 25 år. Barbara 84.
Tråkigt nog dog Barbara 1996, 90 år gammal.
Huruvida de var var mer än bara danspartners förtäljer inte historien.

Orkar inte.

Jag känner mig helt tom inombords...

Nr 2.

I Uppsala på jobbintervju.
Återkommer senare.

Den här videon skrämmer mig.

No news today.

Den engelska tidningen The Independent har låtit Bono vara chefredaktör för en dag.
Dagens nummer har en fin röd framsida med texten "No news today".
Bono, som vissa av oss andra, vill rädda världen. Göra gott. Hälften av tidningens inkomster från i dag ska doneras till kampen mot aids i Afrika.
I numret kan man läsa intervjuer med en rad olika människor. Stella McCartney har intervjuat Giorgio Armani och Bono själv Eddie Izzard. Men det är inte bara fun and games, Nigerias kvinnliga finansminister Ngozi Okonjo-Iweala intervjuas och beskrivs som kvinnan som har makten att förändra Afrika.

Eddie Izzard intervjun är ganska underhållande.

"BONO: I wanted to talk to you about the European thing.

EDDIE: It's my thing. The EU is now inviting those countries who've been killing each other for centuries to join Europe. There's a sense of stability and, hopefully, peace. Belarus is the only European country that still has a dictator.

BONO: With a great moustache!

EDDIE: Yes, with a very 1950s thing going on...

BONO: He's got an actual Hitler moustache. I've seen it. Isn't it interesting that you can meet somebody and they seem plausible, but there's one thing that screams madness. And with President Lukashenko, in Belarus, it's the tache. He looks normal, then you go, "Oh, my God, he's got a mad tache, silver hair and a black Hitler tache!".

Det är så man diskuterar politik på hög nivå.

Om inte musiker som pratar politik känns lockande kan man läsa om en politiker som listar sina tio bästa låtar. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice topp tio:

1. Mozart - Piano Concerto in D minor
2. Cream - Sunshine of Your Love
3. Aretha Franklin - Respect
4. Kool and the Gang - Celebration
5. Brahms - Piano Concerto No 2
6. Brahms - Piano Quintet in F minor
7. U2 - Anything by U2
8. Elton John - Rocket Man
9. Beethoven - Symphony No 7
10. Mussorgsky - Boris Godunov

Är det någon mer än jag som tror att hon (hennes Pr-stab) kastade in U2 på listan bland alla operor, symfonier eller funk (Elton undantaget) bara för att det var Bono som stod för tidningen.
Att Elton John finns med på listan har en förklaring "It brings back memories of college, friends, my first boyfriend." Men U2 får ingen motivering. Där står bara "Founded in 1976, U2 have regularly topped the record charts since the late 1980s. The band have sold 130 million albums and had six No 1 albums in the US and nine in the UK. One of the most successful groups of all time. Rice, a big fan, is happy to listen to any of their tunes." Känns inte det som en text av en Pr-kvinna så säg.

Uppenbart.

Ligger i soffan och äter chili nötter.
På påsen står det just chili nötter.
Med stora bokstäver.
Vänder man på påsen och kollar ingredienserna står det "kan innehålla spår av nötter".
"Kan innehålla spår av nötter".
Eh? Om man köper en påse chili NÖTTER...förväntar man sig inte att där ska finnas just NÖTTER?

Mmm...Sushi till lunch.

Varför får jag inte på mig dina blåjeans?

Jag har ett par jeans jag köpte i augusti 2004.
Jag köpte dem samma dag jag var nere i Sthlm på arbetsintervju för det jobb jag har nu.
Många dagar har de burits, slitits och mjukats upp och nu har de nått det stadium då jag inte riktigt vet om de kommer vara hela när jag kommer hem från en arbetsdag eller inte.
De är nu så tunna att det inte krävs mycket för att de ska spricka.
Varje dag jag tar dem på mig är lite av en chansning.
Men det är alltid lika jobbigt att erkänna att sina favoritjeans gjort sitt.
Att det är dags att slänga dem.

I morgon ska jag till Uppsala på lunch/arbetsintervju nummer två.
Då tar jag mina nya jeans.
De gamla har nog gjort sitt i alla fall.

Söndag i solen.

Vilken härlig söndag det var igår. Vaknade tidigt pigg och alert. Tog en morgonspringtur och vid tolv åkte jag in till stan för att åter igen ge mig på bikiniproblemet. Det kanske var strategiskt smart att först köpa cellulitkrämen, använda den en vecka och sedan prova bikinisar. Jag ska inte säga att det var smärtfritt, men det gick bättre. Av någon outgrundlig anledning hade alla nederdelar som jag ville ha någon form av skärp. Vem fan vill ha ett skärp med ett stort spänne på sina bikinitrosor? Det blev till att ta fram saxen när jag kom hem och modifiera dem något.
Och som om glädjen över att äntligen löst bikiniproblemet inte var nog, hittade jag en fantastisk kjol också. Nu är jag redo för sommaren.

Efter ett par timmar mötte jag upp med min gamle vän Kelly och vi tog en promenad på Djurgården. Om det är någon som undrar var alla par gör på en söndag i Sthlm (dvs de som inte är på lägenhetsvisningar), kan jag rapportera att de är på Djurgården. De promenerar, ligger på filtar, picknickar, halvligger över varandra på parkbänkar...de är helt enkelt överallt.
Långa promenader kräver fikapausar, så vi gled in på Rosendals Wärdshus där jag köpte en kopp earl grey påsté för 25 spänn.
Efter ett tag började hungern pocka på så vi styrde våra steg in mot stan. Min vän som känner allt och alla i resutaurangbranchen hittade snart ett känt ansikte, så vi bänkade oss på Grodan Grev Ture. Kanske inte mina trakter, men i bland kan det vara väldigt underhållande att göra sociala studier i andra stadsdelar, särskilt när man är i goda vänners lag.
Slutsatsen blev återigen att god smak inte kan köpas för pengar.
Jag åt en mycket trevlig grönsparrissoppa med dillpesto-& prästostrulle, jungfrusallad och citronolja. Till efterätt bjöds vi på två sorters sorbé, päron och basilika.
Jag förvånas alltid hur otroligt dålig Stockholms restauranger är på vegetariska alternativ.

Mätt i magen följde jag med min vän hem och som bonusar efter en dag med henne brukar jag alltid få med mig en goodiebag hem. En liten påse med kläder hon lessnat på samt några magazines. Så även denna gång.

Overall en mycket trevlig dag.

Fredag 12/5, Debasers uteservering II.

Moneybrother


Mannen med håret i en egen väska

Fredag 12/5, Debasers uteservering I.

Saker som man inte kommer att se på mig i sommar:


Kilklack



Hängslen


Cityshorts


Rött läppstift


Coboltblå pumps

Du är vad du äter.

Dagens näringsintag

• Två tosca bitar
• Två små svamp och lök muffins
• En mjukglass med nötströssel
• Tre öl
• En halv påse polly

Hassan revisited.

Christian Luuk ska ägna sig åt radio. Han hoppar in som vikarie ibland åt Annika Lantz i Lantz i P3 och då skiner han.
Bäst var för två veckor sedan då han hade Fredrik Lindström som sidekick.
90-tals nostalgi när det var som bäst.

Jag önskar...

060512.

Häggen har slagit ut!

Den här jävla stan!

Åkte in till stan efter jobbet för att ge mig på det omöjliga, att köpa en bikini. Redan där borde jag förstått att allt skulle vara för jävligt.
På vägen in tog batteriet slut i ipoden. Tecken ett. Jag klarar inte av att åka kommunalt och samtidigt behöva lyssna på alla satans idioter som pratar och tjatar om idiotiska saker. Kände hur jag surnade till allt mer.
Tog mig genom trängseln från pendeltågen till Åhléns där jag grabbade tag i ett par bikinisar och gick in i provhytten. Åh my holy god vilket trauma.
Note to oneself: spring många mil till samt grunda innan Smitta-premiären.
Hängde tillbaks allihop och gick raskt där ifrån.
Stod bredvid Helge Skoog vid blinkljusen. Han såg lika less och irriterad ut som jag. Jag svängde in på Debenhams och han fortsatte Drottninggatan rakt fram. Inne på Debenhems spelades musik på välidgt hög volym. Musik a la crazy-findlandsfärja-party.
Det visade sig att det var Megaday på Debenhams.
Vad fan är Megaday? Är det en högtid? Finns den i någon kalender?
Folk var i alla fall som tokiga pga Megaday.
Det visade sig att Megaday innebar 25% rabatt på allt i hela varuhuset. Och finns det något som gör folk galna så är det rabatt.
Fort ut från Debenhams.
Tog mig igenom alla vettiga affärer samtidigt som jag kryssade mellan alla idioter. Varför måste folk gå så långsamt?
På min väg mot gallerian genade jag över plattan och vad jag aldrig kan förstå är dessa jävla pundare. Om du ska göra knarkaffärer, for christ's sake välj en plats som inte myllrar av poliser eller civila spanare. Det är samma visa varje gång jag genar över det där hell hole't, någon jävla lirare som tappar ut sinna kanyler framför mig i något taffligt försök att göra en "diskret" överlämning till pundare nummer två. Jävla idioter.
Och alltid har de de där ljusblå knarkarjeansen. Det slår aldrig fel. Det är fan enklaste sättet att spota en pundare. Knarkarjeans.
Och som om inte det var nog pågick givetvis någon jävla demonstration om att befria något land eller om de stackars flyktingbarnen. Om ni ändå ska tala i megafonen och väljer att ta det på svenska, då kan ni väl välja någon som faktiskt kan prata och bli förstådd. Annars är det rätt meningslöst att skrika ut ett budskap som ingen förstår.
Tog mig genom en helvetisk överfylld, trång gång till gallerian.
Ingen bikini där heller.
Gav tillslut upp och med en blodsockernivå på botten tog jag mig till tunnelbanan.
Givetvis så är det banarbete på min linje, så alla tåg stannar i lijeholmen och ersätts där av bussar.
Överfulla, jävligt varma, trånga-stå-packade-som-sillar bussar.
När jag väl kom hem så var det med toapatter, messmör, hårdbröd och en cellulitkräm för 220 spänn. Icke godkänt.

Nedräkningen har börjat.

City of Satan

city of satan
city of satan

oh let me tell you about the city known as satan
city of satan
where all the people look so good you gotta hate them
city of satan

but when you feel it and your blood runs hot
you gotta keep on rockin and give it what you've got

in the
city of satan
city of satan

a thousand years of lies and still they gotta fake it
city of satan
you gotta wear a mask if you really wanna make it
city of satan

but when you feel it and your blood runs hot
you gotta keep on rockin and give it what you've got

oh satan city, boy, i gave you all my leather
oh satan city, man, you gave me stormy weather

in the
city of satan
city of satan

you don't really wanna go there
you don't really wanna make it your home
put your make up on and make your hair really pretty
and meet me tonight down in satan city

spend the night forever

Kanske världens två bästa låtar någonsin.

När allt bara blir fel.

Vissa dagar ska man bara hålla käft.
Det här är en av dem.

Som Polly.

På måndagkvällar går på Discovery mitt favorit program, Amazing medical histories.
Det finns mycket här i världen som är amazing, men vad som fängslar mig mest är när de har tömör spelcial.
Jag kan inte hjälpa det, jag älskar det!
Det bästa jag sett var den gången då det handlade om världens största tumör.
Den vägde 137.6 kg och var en meter i diameter. Under programmets gång fick man följa läkarteamet då de försökte operera bort den från kvinnan. Åh my God! Hela programmet var som...som...en påse Polly fast med operations och tumör inslag.
Tumören var så stor, att efter de fått loss den, kunde de inte slänga den i de vanliga avfallstunnorna, utan de var tvungen att lägga den i en skottkärra för att ta den till lab.
Roligast var när alla poserade kring den gigantiska tumören och de tog kort.

I måndags var ett nytt fantastiskt fall. Det handlade om stackars Novemthree. Eller som de kallade honom "The Boy with a Tumour for a Face". Det var ännu en orgie i operationsnärbilder och stora tumörer.


Novemthree

Detta program hade alla ingridienser då det först och främst handlade om ett fattigt barn. Att han sedan var groteskt ful (så ful att byborna inte vågade gå i närheten av Novemthree och alla barn var rädda för honom) och att de inte talade engelska spädde på dramaturgin.
Den stackars pappan reste många mil med sonen för att bo på sjukhuset medan kirurgerna opererade och opererade. Först skulle tumören opereras bort och sedan började återuppbyggnaden av ansiktet.
Allt för att han skulle se ut som en "normal liten pojke".
Under en timma engagerades man i detta öde, från att känna avsmak till att fira triumferna. Och när han tillslut lämnade sjukhuset och fick återförenas med sin fattiga moder, hade han inte bara fått ett nytt ansikte, han hade fått syn på båda ögonen, börjat lära sig prata samt lärt sig gå!
Förstå vilket slut! Snacka om att ge ett ansikte till lyckliga slut!!!
Trodde man. Tills eftertexterna började rulla.
Det var där det stod.
In memory of Novemthree.

Plötsligt försvann alla lyckliga känslor och kvar fanns bara frågor.
Efter lite googlande stod det klart att tumören hade börja växa igen och att Novemthree hade dött den 14e September 2005.

Allt detta från ett tvprogram. Amazing medical histories är världens bästa tvprogram.

Kryphål.

Dagens låt
Tim Neu - Loopholes

Gott och blandat.

Har en halvtimme på mig att ta det lite lugnt medan HIV-viruset står och puttrar på svag värme. Det är ungefär som att baka. Men istället för ägg, socker och bakpulver tar man DNA/RNA och lite byggstenar.
Så nu har jag fruktstund och läser sisa minuten reseannonser på internet. Plockade fram passet igår. Om jag ändå ska vara ledig i två månader så borde jag passa på att lämna landet. Någon som känner för att göra mig sällskap om tre veckor.
Kameler? Paraplydrinkar? Badbåtar? Någon?

Minty; this one's for you!

Limbo.

Vad ska jag nu göra mellan klockan sju och åtta på kvällen då Floor filler är över?

Varför det är skönt att jag ska sluta.

I morse hade vi som vanligt på måndagar avdelningsmöte. En timme senare hade vi fortfarande inte kommit någon vart och jag började lessna en aning.
Får då ännu en meningslös fråga vad jag tycker om det ena och det andra...Varvid jag i min enfalld svarar att jag ju tyvärr inte kommer att vara kvar så länge till så det kanske inte kommer att beröra mig så mycket.
Dåligt svar.
Mycket. Dåligt. Svar.
Min labchef skriker plötsligt till mig att om det är den attityden jag ska ha så vill han inte ha mig där.
Sedan kommer en lång harang om hur jag ska försvinna, dra där ifrån. Jag har inget där att göra. Allt avslutas väldigt värdigt med att han står vid vårt mötesbord och skriker att jag ska lämna bordet.
Som om jag var ett litet barn.

Vad mer fanns där att göra än att lämna bordet.

Sa jag hur skönt jag tycker det är att jag slutar snart?

Sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne.

Dagens låt
Kelis & Too Short - Bossy

Diagnos doktorn?

Denna helg har jag inte gjort annat än att sova.
Somnade nästan direkt efter min springtur i fredags efter jobbet. Vaknade vid åtta tiden, såg lite på tv innan jag somnade i soffan vid elva. Vaknade smått förvirrad vid tolv-tiden och förflyttade mig till sängen.
Vaknade som vanligt tio över fem lördag morgon, gick upp och åt frukost och sov sedan till två, då jag vaknade av att mamma ringde.
Gick upp, tog en springtur. Hann äta lite innan jag somnade igen och vaknade inte förrän vid sju. Såg på film och tv och brann sedan av i soffan igen strax innan elva.
Samma procedur igen, vaknade förvirrad vid ett tiden och kröp ner i sängen.
Söndag, somnade om igen efter frukosten, klev upp vi elva och gick till konsum.
Då det var varmt och sol gjorde jag ett tappert försök till att sitta ute lite, men var tvungen att gå in för jag blev så trött. Har nu sovit tre timmar till.
Känns inte helt normalt.

Såg förresten The 40 Year Old Virgin i lördags. Det var skrämmande hur mycket den påminde om mitt eget liv.

Vackert.

Dagens låt
Colin Hay - I just don't think I'll ever get over you

In vino veritas.

Minns ett samtal som ägde rum Valborg natt.
Jag och min vän började i ett töcken rabbla upp företag vi ogillade.

"Jag hatar SJ", sa Bill.
"Jag hatar CSN", sa Bull.
"Jag hatar SL", sa Bill.
"Jag hatar Telia", sa Bull.
"Bara statliga företag...Jag hatar statliga företag", sa Bill.
"Betyder det här att man måste sluta vara kommunist?", sa Bull.

I spy.

På min väg hem från jobbet såg jag tre katter, två harar, Peter Jihde och en ekorre.

Come on baby, light my fire.

Senast jag var hemma hade jag med mig en present till min mammas man. Han är stor-rökare och precis som jag inte ett stort Ernst-fans.
På designtorget hittade jag två fantastiska tändsticksaskar med Ernst på.
På den ena stod det som ovan "Ibland önskar man ju att det var någon som stoppade mig". På den andra "När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där".
Så sant som det var sagt.

I wish you would come pick me up.

Fredag.
Kändes inte stegen på väg till jobbet lite lättare idag?
Och var inte människorna lite gladare?
Som tjejen som knackade mig på axeln när jag rusade förbi i rulltrappan, och sa att jag hade en hundralapp i fickan som höll på att ramla ut.
Och solen skiner.
Och radion spelar City of Satan.
Och Come pick me up.
Kanske allt ordnar sig ändå.

Min labchef kom och frågade mig i morse hur jag mådde.
Först fattade jag inte riktigt vad han menade, han brukar ju aldrig fråga hur jag mår. Men sedan trillade poletten ner.
Jag har ju blivit uppsagd.
Jag svarade att jag mådde hur bra som hellst.
Då log han och svarade "Jag misstänkte att du skulle göra det".

18 arbetsdagar kvar.

Freedom, freedom at last!

Det är nu officiellt!
Om en månad slutar jag jobba!!!
Willy är fri!

Det blev många utropstecken på ett så kort stycke!!!

Bara 18 dagar kvar nu...

Proximus sum egomet mihi.

På den här sidan kan man kolla vilken livsstilstyp som kännetecknar de människor som bor i det område där du bor. Man bara knappar in sitt postnummer.
Jag tillhör kategorin Internet och Mingel.

Utmärkande drag för denna kategori är att vi är/har

• Unga
• Välutbildade
• Singlar eller sambos
• Hög- och medelinkomsttagare
• Mindre hyresrätt i storstad/närförort
• Nöjesintresserade
• Förändringsbenägna individualister

Kollar man lite närmare på denna profil ser man att vi lägger våra pengar på accesoarer och klockor. Hmm. Som om jag inte redan nu la mina pengar på onödiga saker (skor, sprit och tågbiljetter).

Mycket nu.

Har galet mycket att göra just nu.
Min kollega fick för sig att ta en standby biljett till Japan och här står jag ensam.
Med hur mycket som hellst att göra och en ytterst enerverande person att lära upp.
Lär mig nya saker om mig själv varje dag. Till exempel slutar jag prata då jag är stressad.
Jag svarar inte ens på tilltal.
Vissa skulle kanske kalla mig otrevlig.
Jag säger fokuserad.

Idag är förresten dagen jag blir av med jobbet.

Måndagsgnäll på en tisdag.

Sitter och ser på då min vän Demet ber. Jag gör det ganska ofta nu för tiden.
Jag skulle bli rätt less på att göra det fem gånger om dagen. Be alltså.

Jag är på ett uruselt humör idag. Allt känns bara som hinder man måste ta sig över. Ibland blir jag så trött på att ingenting löper smärtfritt.
Blir alltid så trött när man redan på förhand vet att veckan kommer att ta all kraft av en.
Mycket att tänka på, mycket jobb, mycket som kan gå snett.
Köpte biljetter hem igår. Ska gå i ide över Kristi himmelfärds. Kanske hinner med en grillkorvning denna gång.

Om och om igen.

Dagens-på-repeat-låt
Loosegoats - Juan De Fuca

Mat. Dryck. Motion.

Valborg i Uppsala förflöt utan större skandaler.
Där var

• Storm
• Löv. Överallt. Mycket pga stormen. Hittar fortfarande löv vart jag än tittar.
• Mat. Konstant ätande.
• Folkisar. Fördel: Man blir inte så full. Nackdel: Man blir väldigt mätt i magen. Och trots att man bara druckit en folkis, kan man bli lite snurrig. Så pass att man smyger in i aulan för att kissa.
• Champagne. Det går rakt upp i huvudet. Hos vissa mer än andra.
• Cykling. Överallt. För de som hade cykel det vill säga. Själv satt yours truly på en pakethållare fram och tillbaks över hela Uppsala (vilket kan förklara hur det i morse när jag vaknade kändes som om någon har hoppat på min kropp under natten). Och det är inte alla som har blivit skjutsad av en grammisvinnare.
• Barn. Ja.
• Death metal
• Halloumi ost
• Folk till förbannelse.
• Köer