My happy place.

Jag har tänkt på det flera mornar nu när jag sitter på pendeln på väg till jobbet. Människor som jobbar i Flemmingsberg ser inte lyckliga ut.
Det är rent ut sagt en tragisk syn som möter en när man kliver på tåget.
Alla hänger med huvudet, stirrar tomt framför sig, suckar och glider djupare in i sitt autistiska skal.
Det bläddras lite oengagerat i City eller Metro, någon tittar ut, men alla ser lika tomma ut.
Och jag är inte bättre jag.
En del sitter och blundar hela resan. Man ser att de inte sover. De sluter nog sina ögon och förflyttar sig till sitt happy place.
Man undrar lite över var de tänker att de är. Under de där slutna ögonen och det tomma ansiktet gömmer sig kanske en hel värld.
När jag blundar känner jag solens strålar över hela mig. Jag känner värmen och friheten. Jag ligger på en strand med slutna ögon, ljuset tränger igenom mina ögonlock, jag är brun, jag leker i sanden med mina fötter, jag hör vattnet i bakgrunden och framför allt...jag fryser inte.