Varför det är skönt att jag ska sluta.

I morse hade vi som vanligt på måndagar avdelningsmöte. En timme senare hade vi fortfarande inte kommit någon vart och jag började lessna en aning.
Får då ännu en meningslös fråga vad jag tycker om det ena och det andra...Varvid jag i min enfalld svarar att jag ju tyvärr inte kommer att vara kvar så länge till så det kanske inte kommer att beröra mig så mycket.
Dåligt svar.
Mycket. Dåligt. Svar.
Min labchef skriker plötsligt till mig att om det är den attityden jag ska ha så vill han inte ha mig där.
Sedan kommer en lång harang om hur jag ska försvinna, dra där ifrån. Jag har inget där att göra. Allt avslutas väldigt värdigt med att han står vid vårt mötesbord och skriker att jag ska lämna bordet.
Som om jag var ett litet barn.

Vad mer fanns där att göra än att lämna bordet.

Sa jag hur skönt jag tycker det är att jag slutar snart?