Reverent Springsteen has spoken.

Det var ett väckelsemöte.
Med 8000 lyriska åhörare som alla välkomnade Springsteens ord.
Sittandes, ståendes, dansandes...
Aldrig har jag sett en sådan förbrödring mellan människor, över åldersgränser och social status.
Förbrödring och we shall overcome.
Med ett 16 man stort band som backade upp på instrument som banjo, koskälla och tvättbräda, var det inget annat än ren glädje.
Där fanns de gamla rävarna med t-shirts (Springsteen Ullevi 1985), de med rutiga skjortor, unga vilsna 16-åriga pojkar som inte visste vad som skulle komma, vithåriga tanter och farbröder som för stunden glömde att den där höften egentligen värkte som fan.
Där var idioterna som kom till konserten ap-fulla och ägnade tiden åt att springa och köpa mellanöl (i tron att det var starköl) samtidigt som de konstant pratade i telefonen för att få reda på ställningen i Sverige/Tjeckien matchen.
Och så var det jag. Och min höjdrädda mamma, som innan konserten krampaktigt höll sig fast i en stolpe och inte vågade titta mot scenen på grund av höjden.
Men sedan kom han. Frälsaren och hennes rädsla var som bortblåst.
Och alla stod vi upp i våra stolar och dansade.

Konserten innehöll mest sånger skrivna av Pete Seeger, men också en hel del traditionell folkmusik och anti-krigssånger, alla framfördes med svidande kritik mot Bush regeringen.
Vackrast var dock Springsteens egna "My city of ruins" och "How Can A Poor Man Stand Such Times And Live?" som han sjöng till New Orleans och offren för Katrina.

Allsången i Jacob's ladder är nog det närmaste väckelsemöte jag någonsin kommer att komma. 8000 personer som står upp från sina platser, sjunger "We are climbing Jacob's ladder", med sina händer sträkta upp i luften.
Halleluja, prais the lord!