Grannar.

Jag ringde till min mormor igår.
Hon svarade i telefonen med att säga "grattis på namnsdagen".
Vi har en speciell connection mormor och jag. Eller så är det faktum att hon har nummerpresentatör.
Min mormor är väldigt rolig. Vi har hemligheter tillsammans. Hon brukar säga "du vet att jag inte säger något till mamma om vad vi pratat om. Det här är din och min hemlighet". Då myser och jag känner hur mycket jag tycker om henne.

Denna gång vi pratade var hon mycket upprörd.
Det hade flyttat in en ny granne i hennes hus.
Vera Blom.
På våningen nedanför.
Vera Blom verkade vara en ensam människa. Kontaktsökande. På gränsen till desperat.
Hon brukar plinga på mormors dörr. Till en början så släppte mormor in Vera Blom. De pratade och jämförde barn och barnbarn. Så där som gamla människor gör.
Men så började Vera Bloms besök att bli mer och mer intensiva.
Hon kom med semlor, med sockerkakor, med bullar och med bondkakor.
Kon stövlade in och istället för att sätta sig i soffan gick hon in i sovrummet och "skulle bara se hur du har det".
Varje gång hon kom på besök.
Och som hon gnällde. Vera Blom. Över sina barn som inte brydde sig om henne. Om hur hennes barnbarn aldrig ringde. Om hur otacksamma de var.
Min mormor säger "ni vet att ni inte behöver bry er om mig. Oroa er för att jag är ensam. Om jag inte svarar i telefonen är jag inte död, jag är bara på bil-bingon".

Nu har hon blivit lite trött på Vera Bloms spontana besök, så nu har hon slutat öppna dörren. När hon hör ljud i trapphuset sänker hon volymen på tvn, släcker alla lampor och så sitter hon där i mörkret.
Vera Blom plingar på.
Mormor sitter tyst kvar i mörkret.
Vera Blom öppnar brevlådan och tittar in.
Mormor sitter fortfarande tyst i mörkret.

Jag misstänker att Vera Blom snart kommer att ringa ett samtal till min mamma och säga att hon tror att mormor är död.