Arg. Hela tiden.

För övrigt verkar jag ha sjukt mycket frustrationer inom mig just nu.

På repeat.

Jag är så helvetes jävla less på allting. Alla tankar har jag redan tänkt både en och två gånger. Tänkt färg, tänkt kök, tänkt praktiskt. Jag vill bara att den där jävla flytten ska sätta igång. Orkar inte gå och vänta och vänta och vänta.
Planera och tänka.
Ibland orkar man inte tänka längre, man vill bara göra.
Där är jag nu. Orkar inte prata med banken en gång till. Orkar inte med att flytta. Jag är less nu. Jag ska aldrig flytta mer i hela mitt liv.
Och då har flytten inte ens börjat.
Jag har slitit ut allt i mitt huvud innan det ens har börjat.

To do.

Denna vecka:

• Försöka få ett av mina instrument lagat.
• Fylla i ännu mer bankpapper.
• Betala resterande summan på lägenheten.
• Mäta, fixa, dona.
• Få pappa och bror på besök.
• Klädkvalificering, dvs visa att jag kan klä på mig. Prover tas efteråt.
• Påbörja renoveringen.
• Försöka vara på bättre humör än förra veckan.

Testbild.

Ännu en sådan där kväll.
En kväll då man inte kan tänka på annat än vad man inte har.
En kväll då man låter samma låt spelas om och om igen.
Kanske får den en att minnas. Kanske får det en att sakna ännu mer.
Kanske önskar man att någon kände så för mig.
Fast det är nog bara löjligt att tänka så.
Det har gått så jävla många år nu. Jag kan inte längre minnas hur jag var som kär. Kan inte minnas. Kanske för att det aldrig var på riktigt. Kanske har det aldrig hänt.
Det är så mycket jag aldrig haft. Aldrig fått uppleva. Det är konstigt hur man kan sakna något man aldrig upplevt så mycket.
Betyder det att vissa saker, vissa önskningar finns inprogrammerade inom en? Att det är en basal drivkraft, en instinkt.
Eller är man bara matad med allt för många tv-serier? För många lyckliga slut som får en att tro att det är så livet ska vara. Vem var det egentligen som fick en att tro att man skulle leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon? Vem var det som skapade den längtan som gör så att hela min kropp värker efter något jag inte har. Desperation är aldrig attraktivt har vi sagt i så många år nu. Men tänk om man inte är desperat...utan bara ensam. Är man lika oattraktiv då? Vad är det som gör att någon för alltid är ensam medan andra springer hand i hand över blomsterängarna?
Vad gör man när man uppnått allt man vill, utom det där enda.
När man köpt alla prylar man kan komma på, men man ligger ändå ensam framför den där flatscreenen och byter kanal i ett löpande flöde för man är för rastlös inombords för att stanna upp. Stillheten skrämmer en, så det är enklare att bara fortsätta att byta kanal tills man somnar i soffan.
Ensam.
Framför tvn.
Ensam framför tvn.


Kvällens låt
Mojave 3 - Breaking the ice

Man kanske skulle ta och köpa den där skinnjackan ändå...

Allt utom...

Det är lustigt hur man kan få nästan allt man vill här i världen.
Utom människor.
Allt som praktiskt går att lösa med lån, lite hjälp eller kontakter, ordnar sig.
Men inte människor.
Jag kan på egen hand göra underverk. Ibland känna mig nästan övermänskligt kapabel till att klara saker.
Men när det kommer till det där lilla, lilla mellan två människor...går det inte.
Det är frustrerande...att önska något så mycket, men som aldrig blir sant.
Det tragiska är hur man fortsätter hoppas.

Serviceminded.

Två företag som bara borde sprängas är Telia och nu mera också Com hem. Innan i söndags hade jag inget ont att säga om Com hem. Jag fick mitt bredband och jag hade mina tv-kanaler. Men nu kan de bara brinna. Långt, länge och plågsamt.
Det är en hälsning till er alla på kundservice i Härnösand. Och jag vet verkligen vart ni bor.
I söndags ringde jag dit för att säga upp mitt bredband. Då jag ska flytta tänkte jag att det var bäst att vara ute i god tid. Fick prata med en trevlig ung man som upplyste mig om att jag egentligen skulle behöva betala okober ut, då det i uppsägningssammanhang handlade om kalendermånader och kalendermånader ut. Men pga att han var en sådan schysst kille, kunde vi säga september ut då jag ändå ringde den 2a....
Tyvärr så kunde inte han göra själva uppsägningen, men Jonas skulle ringa upp mig så skulle allt vara fixat.
Right.
Söndagen gick. Inget hände.
Måndagen gick. Inget hände.
Tisdag...Jag börjar lessna lite. Undrar var i helvete Jonas tagit vägen. Ringer upp och får prata med Herr I. D. I. O. T.
(Herr I. D. I. O. T. är inte samma person som Jonas).
Jag förklarar mitt ärende och undrar om mitt bredband blivit uppsagt än.
Svar nej. Jag förklarar att jag skulle betala september ut men att ingen ringt upp mig som utlovat.
Pang. Som att gå in i en vägg. Killen verkade gå på repeat. Allt han kunde säga var att det fanns inga uppgifter om detta. Det fanns inte noterat någonstans.

Min fråga till Com hem är följande. Varför ska jag behöva lida/betala för att ni brister i era rutiner? Om ni nu har en jävla nisse (och tro mig, jag vet att ni har försörjt (och gör fortfarande?) hälften av stadens jävla nollor och knarkare så det kanske inte är så konstigt att sådant här händer, särskillt en söndag förmiddag...), som uppenbarligen inte är 1. skrivkunnig 2. oförmögen att trycka på save knappen på datorn efter avslutat samtal, bode då inte han få stå för konstnaderna för mitt bredband under oktober månad då jag inte ens bor i den uppkopplade lägenheten och således inte kan utnyttja era tjänster.
Detta snille kan omgående sätta in 398 spännas på mitt konto.

Mitt andra telefonsamtal var till Telia. Det gick dock lite bättre. Jag sa "Hej, jag vill säga upp mitt telefonabonnemang". "Visst", sa de och så var det fixat.
Sånt gillar jag.
Så äntligen är jag fri Telia. Deras satans avgifter och fasta kostnade.
Freedom. Freedom at Last!

R.I.P

Åh nej...

Tjohoo!

Åh jag älskar dig min money making guldkalv till lägenhet!