Mitt nya fancy smanshy office.

Före & efter.

Mitt gamla jobb var ett grått, dystert betongkomplex med ständiga åskmoln hängandes över sig.




Mitt nya jobb är vitt, har fantastiska takterrasser med odlingar på. Ett stort plus är den gigantiska utomhusgrillen vi har på vår. Den anställda kocken som lagar mat till de 20 personerna som jobbar på stället sa idag att hon och jag skulle sätta oss ner och planera den mat hon ska laga till mig framöver. Så jag fick det jag tyckte om...Ja tack!




Utsikten från mitt gamla jobb. Ångestladdad.




Utsikten från mitt nya jobb. Blå himmel. Öppna landskap. Jag har dessutom två fönster istället för ett, som tidigare.



Slutsats;
Ny gruva vs. gammal gruva
2-0

Den du söker kan tyvärr inte...

Ja, jag vet att jag är dålig.
Men så här är det...att jag råkade lämna ut mitt telefonnummer till en karl i lördagsnatt.
Inte ens just då verkade det som en bra idé.
Men det var vad som hände.
Och ja...jag var jätte glad och trevlig och yster och om jag vore honom så skulle jag också vilja ringa mig för att allt stämde...Men nej.
Nu sitter jag där jag sitter. Med en mobil som har ringt sedan i söndags.
Med än det ena, än det andra telefonnummret. Mobil, hem, skyddat.
Alla kommer de från denna karl.
Och jag svarar inte.
Jag orkar bara inte.
Så ja, jag är dålig.
Jag vet.

Så nu sitter jag här med två nya nummer i min telefonbok kallade "Svara ej-S*****".

Ny gruva, nya äventyr.

Så det är alltså så här det kommer att bli.
Klockan är nu lite över åtta på kvällen och jag har just landat i soffan.
Första dagen på nya jobbet var fin, fin.
Till och med pendlingen var ok.
I alla fall idag.
Men faktum kvarstår. Jag fick sluta tidigare, tog ett tidigt tåg hem, handlade, satte igång tvättmaskinen och pratade med mormor på telefonen och vips, så är klockan åtta.
Snart dags att sova. Och snart dags att kliva upp.
Väckaren är satt till halv sex.
Måste hinna till ett möte klockan nio i morgonbitti.
Oj, oj, oj, oj, oj.
Vågar man tanka på hur det kommer kännas i november?

Men om man räknar bort tidstjuven tåget, så måste jag säga att det var en ypperlig första dag.
Jag har fått stort flådigt kontor.
En dator som fungerade (redan första dagen).
En egen telefon.
Och det bästa av allt. När jag kom dit stod en kartong med mitt namn på sig och väntade på mig. Den innehöll allt man kan önska sig i kontorsmaterial-väg.
Pennor i roliga färger, tipex, post-it lappar, hålslagare, häftapparat, ja...allt. Splirrans nytt.
Stor skillnad mot för gruvan jag jobbade i tidigare.
Dessutom fikar de tillsammans. Och äter lunch tillsammans. Och skrattar i korridorerna.
Får man göra det?
På ett väldigt twisted kind of way känns det som om jag bryter mot reglerna om jag sitter och dricker en kopp kaffe. Eller sitter och surrar i ett fikarum.
Så uppfuckad blev jag av förra stället.
Vågar nästan inte hoppas på att det här är på riktigt.

Sthlm vs. Hemma.

En vän ringde och drog med mig ut i Sthlmsnatten igår.
Det var nog just vad jag behövde.
Jag fick min lilla dos av hemma.
Både genom dem jag var med och de jag träffade ute.
Jag är nöjd.
Det känns lite lättare idag.

Jobbigt just nu.

Ännu en dag som inte går så bra. Jag vill bara hem.
Har sovit i soffan hela dagen. Orkar inte vara vaken. Längtar bara hem. Tänker på vad jag normalt brukar göra och känner hur jag saknar allt det.
Stockholmslivet handlar om mångt och mycket om att stå ut. Om att tolerera mycket. Och tillslut har man vant sig. Funderar mycket på om det är så livet ska vara. Hur mycket ska man offra för sitt jobb.
Jag vill vara nära min familj. Vill uppleva vardagen i deras närhet. Grilla korv i skogen.
Det är jobbigt att känna att man är på fel plats.
Känna att man missar så mycket.

God only knows.

Oj, oj, oj...Ett dygn senare och jag har fortfarande inte acklimatiserat mig. Paniken är överväldigande. Jag går fortfarande på Härntatid och tänker att om jag vore hemma skulle jag nu vara hos mamma och dricka kaffe eller nu skulle bror åkt och tränat och jag snöra på mig skorna för en springtur.
Här är jag bara lamslagen. Kan inte äta. Inte andas. Inte tänka. Inte springa. Ingenting. Jag är lamslagen.
Försökte råda bot på det hela genom att åka in till stan idag.
Skulle fixa pendlarkortet till Uppsala.
Jävla skit.
För lite mer än 2500 spännas fick jag pendlarkort SJ, lokaltrafik i Uppsala samt SL kort.
Problemet var bara att man inte fick några kort. Istället fick man ett papperskvitto som ska gälla i en månad. Håller ett papperskvitto ens en månad?
Mutter, mutter.
För att trösta mig lite tog jag en tur i några andra affärer än SJ's.
Tänkte att om jag köper lite saker till hemmet kanske jag trivs bättre där, så jag köpte fyra förvaringsboxar och två ljuslyktor.
Jag kände mig inte bättre.
Tänkte att om jag köper ny cellulitkräm kanske jag inte känner mig så tjock.
Fungerade inte heller så jag passade på att köpa lite annat krafs från kroppsvårdshyllorna.
Tänkte att om jag köper några snygga klädesplagg så kanske jag känner mig gladare och snyggare. Icke, men passade på att köpa mig en jobbtröja och en blus medan jag ändå var igång.

Kan dock rapportera från storstan att höstens mode kommer bli förjävligt. Affärerna myllrar av djurmönstrade plagg i diverse färger samt Jackie Kennedy inspirerade klänningar, kjolar, blusar och små jackor med stora knappar.
Just som vi trodde att ordningen i världen var på väg att återställas i och med de Cheap Monday-smala jeansens utgång och modet skulle åter igen passa en icke anorektisk kropp...men icke. Nåväl, det är bara bra för ekonomin då jag uppenbarligen ska måste punga ut med 2500 spännas i månaden för att åka tåg.
Och då kommer jag inte ens hem.
Helvetes jävla skit.
Idag är det fredag, min sista dag som officiellt anställd på idiotföretaget nummer ett. På måndag börjar jag mitt nya jobb.
Med nya saker att gnälla över.

Om jag fick välja skulle jag vara hemma nu. Nyss hemkommen från en springtur. Sitta i vardagsrummet och prata med pappa och bror, för att sedan hoppa in i duschen, äta lite och göra mig i ordning inför kvällens äventyr.
Gå ner på Skeppet och försvinna in i natten.
Konstigt, att efter två månader hemma är jag fortfarande inte less på det. Istället saknar jag det så mycket att det gör ont.
Och åter igen måste man fråga sig, varför bor jag här nere?

Hjälp.

Är tillbaks i Sthlm igen.
Panikångest beskriver inte läget tillräckligt.
Jag måste här ifrån.
Jag vill åka hem.
Nu.

Reality check.

Vissa dagar är man på topp. Men så kommer en dag som denna. En dag då man blir påmind om allt man inte är. Om allt man skulle vilja ha och vara. Men som man inte har. Är.
En dag då man bara känner sig tom.
I dag har verkligen inte varit en bra dag.
Jag är inte bara ekande tom.
Jag är vakum inombords.
Hur kunde jag bli så fel? Eller spelar det egentligen någon roll hur det blev så här? I slutändan handlar det ju om hur livet är. Och hur man egentligen ska kunna stå ut.
Om ett par dagar kommer jag känna mig om än ensammare.
Fast kanske är det det som är min räddning. Att jag då inte har någon kontakt med världen och den verklighet som finns där ute.
Då är det bara jag och då har jag inget att jämföra med längre.
Inget som påminner mig om vad det är jag inte har.