Det känns som om jag vill skriva något vackert...eller måla något ännu vackrare...något som är vackert och naket, så som något kan vara av sorg och vemod....
Men jag känner inget sådant i mig just nu.
Inget verkligt. Och inget lika starkt som andra känner. För andra mår dåligt av riktig sorg, riktiga problem. Inte som jag, något jag drömt och fabricerat ihop i mitt huvud. Det var aldrig verkligt. Och det borde jag ha vetat. Men just då kändes det som om jag levde i en dröm, och min dröm hade blivit sann.
Ett dygn senare, i en annan stad, i en kall lägenhet, på ett tråkigt jobb, vaknade jag.
Och insåg verkligheten.
Då blev livet tråkigt igen.
För säga vad man vill, tanken på honom gör mig varm och lycklig.
Men att vakna i en kall lägenhet kan få en att vakna.
På riktigt.
Och finna att livet är tråkigt.
Men inte mer än så.
Ingen verklig hjärta och smärta, då drömmen inte var sann.
Men ett tråkigt liv är inte vad det här året ska ge.
Så jag tog min temperatur och fann feber.
Feber med perfekt timing. Feber som orsak till sjukskrivning.
Så när jag åter igen satt där på bussen på väg mot norrland, kändes det som om jag varit borta länge. Som om alla tankar var nya. Som om det som hände, faktiskt aldrig hade hänt. Eller som att jag plötsligt såg det med nyktra ögon.
Såg det för vad det var.
Ibland måste man bli sjuk för att kunna bli frisk igen.
Dagens låt:
Death cab for cutie - Brothers On A Hotel Bed
