Onsdags gnäll.

Kom hem efter jobbet, handlade, tvättade sängkläder, gjorde mat till morgondagens lunch, hängde undan kläder, bäddade rent i sängen, städade undan lite efter besöken jag haft de senaste dagarna, fejjade på som en dåre helt enkelt.
När jag var färdig var det kolsvart ute.
"Satan vad sent det är", tänkte jag.
Men när jag tittade på klockan var klockan bara halv fem. Jag hade bara varit hemma en halvtimme.
Det är det här jäkla mörkret.

Känner att huvudvärken är på väg. Vill inte få migrän, har inga tabletter hemma...Men som jobbet behandlar mig just nu, kommer det bryta ut.

Jag saknar min hemmafru.

Semester.

Dagens låt:
I'm from Barcelona - We're from Barcelona.

And the verdict is in.

Då har recensionerna från gårdagens Sigur Rós konsert börjat droppa in...
+++ Aftonbladets recension

++++ Expressens recension

++++ Citys recension

++++ Svenskans recension

Dns recension

051102.

• Trött. 6 h sömn är för lite.
• Fruktansvärd hårdag.
• Tvätt dag.
• Arbetsskygg.
• Regn.

Takk.

Ibland kan något kännas så intimt att man bara vill ha det för sig själv. Så var det med gårdagens konsert. Det var så vackert visuellt, ljudbilden var så skör, att det bara var för mig. No offence till resten av publikum, men igår spelade de bara för mig. Vissa upplevelser är bara svåra att förklara. För man känner för mycket inombords när det händer.

Jag försökte föreviga känslan genom att köpa en tisha. Den är gul och fin. Och jag har på mig den idag. Det är lite sly och några fåglar på framsidan.



Yours truley hade lyckats fixa fantastiska platser och till höger om oss satt väl "grädden" av musikjournalist kåren, Hrmf, sådana som Fredrik Strage, Håkan Steen och Per Sindling-Larsen. Den sistnämda hade förresten gigantiska skor på sig. Har han så stora fötter eller är det en synvilla då resten av honom är så liten och spinkig?

Förresten så råkade jag nicka till under en låt. Det är första gången det händer. Om jag inte var onykter och inte, inte tyckte det var dåligt, är det då en åldersgrej? Oroväckande i alla fall.

På rutti.

Börjar känna mig less på den här dagen nu. Det bara kryper i hela kroppen.
Samma sak, varje dag, dag ut och dag in.
Att jobba är tråkigt.
Det är härmed konstaterat.
Jag vill nog inte jobba mer nu.
Inte bara idag.
Utan överhuvudtaget.
Jag tror jag ska starta ett mariachi band istället och ge de där jävlarna som brukar stå utanför Åhléns en match.

Victory Rose.

Ikväll vankas det Sigur Rós konsert på Cirkus!
Dagens låtar är därför allt med seger rosen.

Fobi tv.

Igår kväll visades CSI avsnittet Grave Danger som Quentin Tarantino hade regisserat. En timme och femtio minuter ren ångest.
För er som inte såg det var ploten följande; CSI kille kidnappas av dåre. Begravs levande i en plexiglas låda. Lådan täcks över med jord.
Där inne ligger han sedan resten av tiden. Paniken kommer, paniken går. Dåren har dessutom monterat in en webkamera i lådan så fellow CSI agenter kan följa klaustrofobin. När man inte tror att det ska bli mer ångestladdat spricker plexiglas lådan och myrorna kommer. Och myrorna börjar äta. På CSI killen. Härligt. Allt under tiden som resten av CSI possyt ska försöka rädda sin vän i lådan. Lägg utöver detta till några av Quentin Tarantinos trademarks med bra musik som förstärker intrycken, obehagliga närbilder, kvick dialog och du får en härlig gryta.
Och precis som i alla andra filmer Tarantino gjort fanns där de osmakliga kroppsliga skador man mår lätt illa av (i detta fall dock hund inälvor), den obligatoriska väskan och bilscenen där föraren sitter och sjunger med till någon rolig truddilutt.
Men inte ens den roligaste lilla country melodin kunde råda bot på ångesten av av vara levande begravd igår.

Oh my gosh.

I morse när jag var på väg till jobbet tittade jag in i en trappuppgång.
Där står en naken man.
En naken man utan hår men med kroppen full med tatueringar.
Han håller ena handen för sina juveler och med den andra handen håller han på att försöka fippla upp sin bredlåda för att plocka ut morgontidningen.
Det såg lite lustigt ut.