Utvärdering.

För 10 år sedan:
*Fyllde jag 18 år
*Var jag svartklädd och deprimerad
*Drömde jag om att Någon skulle komma på sin vita springare och vilja ha mig
*Tyckte jag Scully i Arkiv X var tuff som snackade om DNAFör

5 år sedan:
*Åkte jag till Vietnam
*Blev jag vegetarian
* Bröt jag upp med människor som fick mig att må dåligt
*Mötte jag åter igen någon som inte ville vara med mig.

För 3 år sedan:
*Var jag arbetslös
*Flyttade jag till Stockholm
*Fick mitt första riktiga jobb
*Var jag väldigt ensam

För ett år sedan:
*Var jag arbetslös
*Fick jag mitt andra riktiga jobb
*Började jag känna att jag hittat vänner igen
*Insåg jag att jag inte är tjejen folk vill vara med på riktigt

För en månad sen:
*Kunde jag fortfarande känna smaken av sommaren
*Besteg jag ett berg
*Drömde jag åter igen om att någon skulle komma…
*Fyllde jag 28 år

Igår:
*Bakade jag en kaka
*Var jag ute och sprang
* Åt jag en polly påse
* Tänkte jag åter igen att jag önskar att man inte behövde jobba

Idag:
*Bjöd jag på kaka på jobbet
*Skrattade jag mycket
*Ringde jag min mormor
* Borde jag ha satt upp tavlor

Imorron:
*Ska jag sy om ett par jeans
*Jogga
*Dricka öl med Theresia
*Gå och lägga mig onykter

It's a celebration bitches!

Nu kickar vi igång helgen med Kanye West-Celebration!

Tjohoo!

Idag är det fredag! Även känd som Polly-dag!

Höst.

Jag vet inte vad som hänt med mig den här hösten. Har ett så stort behov av att vara ute i höstlöven och andas den där kalla jordiga luften.
Tyvärr kan jag inte vara det hela tiden. Måste sitta här instängd och titta ut på höga, gråa hus medan löven blir gulare och gulare för att till slut trilla av.
Det är en otroligt frustrerande känsla.
Den driver mig till vansinne just nu. Vill bara bort, bort här ifrån.
Försöker lösa det hela med motion. Om jag bara springer tillräckligt länge kanske jag lyckas springa ifrån den. Eller om jag bara slår tillräckligt hårt på de där mixarna kanske den försvinner.
Hittills har den inte gjort det. Fördelen med det här årstids-systemet vi har är ju att hösten snart kommer att försvinna och övergå till någon forma av grå slask de här i stockholm tror är vinter.
Då kommer jag vara så fokuserad på att överleva kylan att frustrationen kommer vara försvunnen.

Människor är inte skor.

Sitter och tittar på klockan, väntar på att tiden ska gå. Har varit så sjukt fattig senaste månaden, och är nog egentligten det denna månad också...Men löningen kom ju i måndags, så för tillfället känner jag mig rik i alla fall.
Låg och funderade igår innan jag somnade och insåg att det är tid för ett par vinterskor.
Blev så exalterad över känslan att få shoppa igen, så nu sitter jag här som ett barn i väntan på tomten inför att lämna jobbet och åka in till stan på en liten shopping spree.

Hur fånigt är det inte att känna sådan längtan, sådant pirr efter att köpa ett par skor.
Eller är det så att det är det närmsta jag kan komma känslan av att längta och få. Enda sättat att få det man verkligen vill ha är att köpa det.

Ensam framför tvn. Igen.

Så var man återigen hemma.
Jag står inte ut med tystnaden just nu.

Att ömsa skinn.

Förändras mycket just nu.
Gör val jag aldrig trott jag skulle göra, just av den enkla anledningen att jag aldrig skulle göra dem.
Vill förändras, för jag står inte ut med livet som det är.
Eller, jo det gör jag. Det är det somär problemet. Att jag skulle kunna fortsätta så här i resten av mina dagar. Men vad skulle det bli kvar av mig då?
Jag är och har nog alltid varit bara ett skal.
Det känns som så ibland.

Håller nog andan just nu.

Blev så där lycklig över en låt idag.
Satte den på repeat och lät den gå var på varv på varv.
Efter en stund kändes det som att jag smälte in i den, och det var bara så vackert.
Ibland när det är så vackert gör det bara så ont.
Och då vill jag gråta lite.
Trots att jag inte är ledsen.
"Men älskling vi ska alla en gång dö...
Ja, vi ska alla en gång dö...
Ja, vi ska alla en gång dö..."
I morgon är det fredag och det gör mig så glad just nu. Allt annat är bara jobbigt och gör mig såå trött. Jobb, snöslask, göra lunchlådor varje kväll, att alltid vara trött, att alla runt omkring mig också är trött, inte hinna med sina vänner, eller ens orka prata i telefonen, att inte räcka till... Jag är bara så trött hela tiden.
Här om dagen brast det för mig då skrivaren började krångla.
Det är alltid de små sakerna som driver en över gränsen.
Saknar er alla.

Bäst just nu: Kent-Mannen i den vita hatten(16 år senare)

Spöken.

Här om dagen var jag och såg Bright Eyes.
Så underbart, underbart bra.
Jag var på ett strålande humör, varm och glad av de där allra första klunkarna öl, de som gör att man bara blir glad och yster...
Musiken började, jag letade jag mig frammåt för att se bättre...och plötsligt var allt slut. Konserten var över och allt som var kvar var en jävla trängsel.
Jag vet att jag började irra mig in i tankar och minnen, förde visst några låtsas konversationer i mitt huvud med något gammalt spöke, som just då kändes så verkligt. Just då stod han där med mig i folksammlingen och talade till mig, rörde vid mitt ansikte, men när musiken tystnade var det precis som att jag vaknade.
Jag vill inte minnas att jag drömde.
Men om jag gjorde det så var det en väldigt trevlig sådan.