Livet är det som händer medan bloggen står stilla.

Skriver allt mer sällan nu. Tror det kan ha att göra med att livet nu är inte det samma som livet då.
Inte lika mörkt. Inte lika ensamt. Inte lika tomt.
Däremot lätt. Luftigt och kanske också lite varmt.
De som känner mig vet att jag är en väldigt, väldigt frusen person.
Egentligen.
Nu är livet mer som att gå i t-shirt.
Och det brukar jag aldrig kunna göra. Kylan brukar göra ont på mig.
Men om livet helt plötsligt beslutar sig för att för en liten stund vara behagligt...tror jag att jag kanske ska passa på att njuta.
Ok, jag vet att jag även denna gång inte kommer få det jag önskar. Att jag nog faktiskt är på väg att bli heartbroken åter igen.
Men. Fram tills det kickar in tänker jag faktiskt njuta av att ligga och smsa och msna med honom nätterna igenom.
Jag tänker vara glad över att han kommer hit och äter lussebullar i morgon.
Trots att han har flickvän.
Och trots att han inte är min.
Så tänker jag tycka om honom.

Med lite tur så går det över.
Med ännu mer tur, kanske inte.

Reno Balloon Race 2006.

The Bucher, Baker & Candlemaker's önskelåt.

På repeat.

Dagens låt
Lambchop - I´m glad I never

Ett försök till att bli snäll...

Då var premiären avklarad.
Årets första pepparkaksdeg slank just ner i magen.

Måndag.

Och ännu en vecka tar sin början.
Oh, vad ska du ha med dig i bagaget?

Lördag.

Sov till klockan fyra. Funderade om jag skulle äta fil och flingor eller sushi till middag. Bestämde mig för sushi. Det kändes mer som mat och Nemi-stripen sitter fortfarande i bakhuvudet.
Det spöregnade ute, men som straff för att jag sovit bort hela dagen tyckte jag att det inte var mer än rätt för mig att måsta gå ut. I regnet.
Insåg egentligen så fort jag kände lukten på restaurangen att jag inte alls var sugen på sushi, men då var det som ändå försent. Jag hade redan cyklat dit i regnet. Köpte sushi. Kom hem. Åt.
Slängde hälften.
Fick akut ont i huvudet. Finns många möjligheter varför. Alkohol intag igår. Sovit lite för mycket. Inget kaffe på hela dagen. Regntunga skyar. Nacksmärtor. You name it. Jag får huvudvärk av allt nu förtiden.
Såg en film. Hard candy som jag fått rekommenderad till mig av en man som numera tydligen spatserar runt i sin lägenhet oförd klackedosor, korsett och klänning.
Filmen var ok, dock lite för oengagerande för mig en dag som denna. Totalt var där fem personer med i filmen. En pedofil. En ung flicka. En man som serverade kaffe på ett fik. En granne och en fd flickvän.
Vad man lärde sig i filmen var att en kastrering tydligen inte är så svårt att utföra.

Sov ett tag till. Detta efter jag tagit en migräntablett. Dagens medicinintag uppgår hittills till p-piller, blodtrycksmedicin, ipren, treo och en migräntablett.
En rätt bra dag för läkemedelsindustrin med andra ord.

Ett tag försvann bilden på tvn också. Den var borda i omkring 40 minuter. Det verkar hända rätt ofta här. Kanske det första minuset jag märkt med uppsala. Det och att det regnar konstant här. Vi är inne på tredje månaden nu. Undrar om man borde bygga sig en ark.

Förresten mår jag illa rätt mycket nu för tiden.
Läste att google var rätt bra på att ställa diagnos.

Så. Lördagkväll. Grannen under verkar ha fest. Eller så pågår det tredje världskriget där. Jag bryr mig inte riktigt. Så länge de inte skjuter luftpistol in i min lägenhet. Åh ljuva essinge-minnen.

Tv bilden är ju tillbaks. Och huvudvärken är borta.
Med andra ord, status: Rätt ok.

Mmm...

Pre-Tom Cruise.

Dagens låt.

På fredagseftermiddagen, efter att cheferna gått hem...börjar musiken ljuda i korridorerna. Det börjar alltid lågt, men ju mer klockan blir, desto högre blir det.
Det är helg men det märkliga är hur ingen vill gå hem.
Istället sitter vi där. På våra kontor, men musiken strömmande ut i korridoren. Och så skickar vi mail till varandra.

Det är var min fredagslåt.
Och hans.

Han kan ha möss i munnen, hela, utan att tugga på dom.

Jum Jum.

En sak som jag egentligen vet om, men som jag ständigt glömmer bort och blir lika förvånad/förbryllad varje gång någon påpekar...är att Patrick Bateman i American Psycho och Jum Jum i Mio min Mio är samma person.

Mio min Mio filmades som ettsamarbete mellan Nordisk Tonefilm, Svensk Filmindustri och sovjetiska Gorkijfilm. SF hoppade så småningom av projektet, som i slutändan kostade 50 miljoner, dvs det dittills dyraste svenska filmprojektet någonsin.

I filmen kan man även se Christopher Lee (aka Saruman the White från Sagan om ringen) som riddar Kato.

Lika som bär:

The Northern Nemi.

Någon tyckte jag skulle kolla in dagens Nemi. Tydligen tyckte någon att den handlade om mig.

Morning sickness.

Saker att inte göra det första man gör på morgonen:
Dricka ett stort glas med multivitaminbrustablett.
Då kräks man. Två gånger.